Efter 11 veckor paus tar jag igen itu med Fredagsfyran. Den här veckan är temat barnfostran, ett ämne som verkligen intresserar mig.

1. Vilket förhållningssätt skall man ha mot sitt barn? Sträng lärare, kompis, förebild eller något annat?

Absolut inte sträng lärare, men inte heller kompis. Om man lyckas med att bli en förebild för sitt barn har man nog gjort väl ifrån sig (förutsatt förstås då att barnet har ambitionen att bli en god mänska). Jag tror att det optimala ligger någonstans mellan lärare och kompis, dvs. att man kan umgås med sitt barn utan att det hela tiden känner sig pressat att prestera och bevisa. Samtidigt måste man förstås sätta gränser och våga säga nej, betydligt oftare än man gör med sina kompisar. Oj, det här var lätt att skriva men betydligt svårare att omsätta i praktiken…

2. Vems ansvar är det och hur rättar man till det om man uppfattar att ens barn börjar komma snett?

Föräldrarnas ansvar, helt klart. Hur man rättar till det är svårare att svara på, men jag är helt övertygad om att man kommer mycket längre med diskussioner och dialog än med straff. Det är viktigt att man får till stånd en situation där båda parter strävar mot samma mål, så att ingen sätter sig på bakhasorna och saboterar. Igen lättare sagt än gjort, men man måste ju ha ambitioner.

3. Är det en rättighet att ha barn?

Det tycker jag inte. Snarare en gåva. Jag har heller aldrig tyckt om uttrycket att skaffa barn, för mig har det en negativ klang. Barn är ingen konsumtionsprodukt som man skaffar sig, de är en gåva som man får ta emot. Eller kanske snarare ett lån, så småningom blir de ju sina egna, så att säga.

4. Hur gör man för att ge ett barn en så bra start i livet som möjligt?

Vansinnigt svåra frågor den här gången! Jag tror som sagt på dialog mellan föräldrar och barn. En bra start kan innefatta så mycket, men det viktigaste tror jag att är en ödmjuk livsattityd och en förmåga att hantera såväl framgångar som motgångar utan att tappa greppet. Klarar man av att ge sina barn det här tycker jag man har lyckats. Sen skulle det ju inte vara helt fel att kunna ge också materiella saker, men det är i alla fall sekundärt.

Nu är vi äntligen tillbaka i Åbo efter en drygt två veckor lång sejour på Öland och i Sibbo. På Öland pilgrimsvandrade vi (se fruns långa inlägg om saken) och i Sibbo firade jag och barnen något slags semester medan Sonja jobbade. Men nu är vi som sagt tillbaka i vår trespråkiga hemstad. Skylten på bilden finns på Föri, en liten färja som trafikerar över Aura å.

Inläggets rubrik får stå för många olika saker. Jag är äntligen tillbaka på nätet då ADSL-anslutningen slutligen är öppnad. Jag har äntligen kommit mig för att skriva något här på basseblog. Jag är äntligen i färd med att skriva på gradun som har legat på is sedan förra sommaren.

De yttre ramarna för vårt liv har ändrat radikalt sedan senaste inlägg. Som jag antydde i bildtexten till gårdstalkobilden var vi då i färd med att flytta vårt bohag till Sofiegatan. Där har vi nu då bott i snart en och en halv månad och börjar så småningom känna oss rätt hemmastadda. Huset är så gott som färdigt inrett, alla nya möbler köpta och de gamla vi inte ville ha kvar har vi kört bort. Fortsätt läsa Äntligen tillbaka! →

Temat för veckans fredagsfyra är Valborg.

1. Googleuppgift: Vad är valborg, hur firades det förr och hur firas det idag?

Egentligt svar: Valborg (Walpurgis) är ett namn på en engelsk kungadotter som blev abbedissa i Tyskland, och som senare helgonförklarades och blev fruktsamhetens helgon. Se Wikipedia för en utförligare redogörelse om vem hon var.

Men man kan ju anta att frågeställaren egentligen syftar på valborgsmässoafton. Ursprungligen har valborgsmässoafton varit en del av kulten kring den tidigare nämnda Valborg, och traditionellt firas helgen genom att bränna bål. På 1800-talet ”kapades” helgen av studenterna, som började fira våren med att sjunga in den. Det är de traditionerna som i första hand lever kvar i dag.

Folk blandar ofta ihop valborgsmässoafton med första maj, men första maj är något helt annat och har en helt egen historia.

För övrigt: slår man in ”valborg” i Google är det första svaret intressant nog ett finskt segelfartyg med Helsingfors som hemmahamn. Men det ger ju inte så mycket hjälp för den här frågan.

2. Tar du någon notis om helgens festligheter eller är allt som vanligt?

Visst tar vi notis. När man bor i Studentbyn kan man inte låta bli att notera helgen.

3. Har du några planer för helgen?

Vi har bjudit hem några vänner på knytkalas. Inget märkvärdigare, men det blir säkert trevligt.

4. Om du fick 10.000 kronor att göra av med de närmaste tre timmarna, vad skulle du då göra?

Den här frågan avviker lite från temat, eller hur? Ja, vad skulle jag göra. Här är en förteckning:

1. Växla dem till euro. I Finland har man större användning av dem då. Synd att Sverige inte gick med i EMU!
2. Med 1.090,59 € på fickan skulle jag marschera till en hemelektronikaffär och köpa en ordentlig stereoanläggning åt mig. Jag är innerligt trött på att inte ha en vettig stereo!
3. För de eventuellt överblivna pengarna skulle jag köpa mig en iPod. Helst en Photomodell, men vilken som helst skulle vara välkommen.

Är det någon som vill ge mig 10.000 kronor?

Igår trodde jag att vi hade gjort ett genombrott. Artur somnade utan mammas hjälp – hon var långt borta, på syjunta i andra ändan av staden. Lite över klockan åtta lade jag honom i vagnen, gick ut på en liten kort promenad medan Harald tittade slut en film, och sedan sov han. Enkelt, behändigt och säkert fantastiskt skönt för mamma som i vanliga fall skulle ha skött om nattandet (se även hennes egen kommentar om saken).

Att det skulle vara så lätt kunde jag ju inte tro. Och tyvärr fick jag rätt, för ikväll gick det sedan inte alls. I två repriser klädde jag på Artur, lade honom i vagnen och travade iväg. Båda gångerna lommade vi tillbaka, han i min famn och jag skuffande en tom vagn framför mig. Artur totalvägrade nämligen så fort jag försökte få honom att hållas liggande, och när han väl lyckats sätta sig upp gjorde han sitt bästa för att falla ner också. Det var bara att ge upp. Också mitt smått fåfänga försök att lägga honom inomhus slutade dessvärre utan framgång – han bara skrek och skrek, och till sist orkade vi inte mer utan jag placerade honom i mammas famn där han sedan så småningom lugnade sig.

En tröst i det hela är ju förstås att det är rätt få barn i högstadieåldern som kräver att fortsättningsvis få somna vid just mammas bröst. Med andra ord finns det hopp ännu…

Kvällens ris: chauffören som nära på körde på Arturs vagn inne på gårdsområdet borde fråntas sitt körkort. För det första skall man inte köra på gården, och gör man av någon anledning ändå det får man på inga villkor köra så där hårt. Skulle någon oförhappandes ha cyklat ut på den bara några meter breda vägen, där man dessutom har nollsikt på grund av omgivande buskage, skulle det ha slutat i katastrof. Skärpning!