På bokmässan förra året hittade jag tre BookCrossing-böcker som jag plockade med mig hem. En av dem, Isabel Allendes Andarnas hus, läste jag genast och placerade därefter på en bänk på Centralen i Stockholm. De två övriga har bara blivit liggande i bokhyllan och väntat på ett lämpligt tillfälle.

Detta tillfälle kom för ett par veckor sedan då jag behövda något läsbart för ett par resor till Helsingfors. Jag tog med mig Isaac Bashevis Singers Trollkarlen från Lublin och började läsa. Ett par dagar, och närmare 500 km, senare hade jag läst den.

Som vanligt när det gäller Singer är det en fängslande berättelse, och jag läste boken mycket gärna. Men när det kommer till kritan var det inte så mycket av läsupplevelsen som stannade kvar efter att jag slagit ihop pärmarna för sista gången. Jag saknade ett visst djup i berättelsen, något som skulle beröra mer än vad som nu var fallet. Lite mer än den där ”vad händer härnäst”-känslan, så att säga.

Jag hade tänkt ta med boken till årets bokmässa och lämna den där, men det glömde jag förstås bort. Så nu ligger den hemma i bokhyllan igen och väntar på att jag skall hitta något bra ställe att lämna den på.

Igår såg jag och Sonja för första gången på länge en film på bio tillsammans. Filmen var Sophie Scholl – Die letzten Tage, en film om en ung kvinna som var aktiv i motståndsrörelsen i Nazityskland. Hennes öde, porträtterat på den vita duken, berörde oss verkligt djupt. Också som film var berättelsen väl gjord och väl spelad. Definitivt värd att se!

Den engelska wikipedian har mer information om Sophie Scholl om det intresserar.

Som fotnot kan nämnas att Sonja och jag tydligen alltid väljer den här typens filmer när vi skall gå ut och ha trevligt. När vi fick veta att vi väntade Artur och skulle fira det valde vi en så lättsam och gemytlig film som Lars von Triers Dancer in the Dark.

Ordkombinationen ”politikers privatliv” håller tydligen på att bli en paradox. Under de senaste månaderna har flera finländska politikers så kallade privatliv blivit stora samtalsämnen för vanligt folk. Statsminister Matti Vanhanen skiljer sig. Vanhanen har varit otrogen. Vanhanen har kanske träffat Tanja Karpela en natt för flera år sedan. Hur mår Vanhanens barn? Och ex-frun då? Har hon någon affär på gång?

Att folk orkar. Enligt mig är politikernas sexliv, affärer och dylikt inte intressanta för allmänheten så länge de inte bryter mot lagen och det inte påverkar förutsättningarna för att sköta jobbet. Vi har väl inte valt riksdagskvinnorna och -männen för att de skall vara moraliska föredömen utan för att stifta vettiga lagar och sköta landets politiska liv på ett bra sätt.

Av den här nyheten att döma är jag i en minoritet. Tyvärr ser det ut som om vi är på väg mot ett liknande elände som det på andra sidan Atlanten, där en president skarpt fördöms för att ha ljugit om en utomäktenskaplig affär medan en annan kan ljuga friskt om utrikespolitiken utan att det får några följder. Man kan ju alltid hoppas att det inte behöver gå så långt…

Jag kunde inte motstå frestelsen utan gav efter för den infantila sidan, masade mig iväg till biografen och såg det tredje eposet i Lucas stjärnkrigsserie. Så kan det gå om man bejakar sin inre scifinörd.

Nå, för att vara en senare (eller tidigare, beroende lite på vilket sätt att räkna man väljer) Star Wars-film var den väl kanske inte fullt så dålig. Helt i enlighet med mina förväntningar var den förstås barnslig och naiv, men eftersom jag visste det på förhand blev jag inte besviken. Jag tycker att den här filmen, precis som de tidigare Episode I och Episode II, lider av att den tar sig själv alltför högtidligt. I de episoder som gjordes i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet fanns det hela tiden ett element av humor med, något som nästan totalt saknas i de nyare filmerna. Man längtar tillbaka till Harrison Fords charmant skurkiga Han Solo. Visst försökte man ju få med lite humor också i de första episoderna, men Jar Jar Binks töntiga apparation förmådde inte locka fram några skratt ur mig. Tur att han försvann ur bilden.

Det onda, mörka och ganska hopplösa händelseförloppet i filmen gör antagligen att den inte ter sig lika fånig som sina två föregångare från 2000-talet. Skådespelarinsatserna känns fortfarande alltför träiga, men känns ändå på något sätt bättre än i framförallt Episode II.

Filmen lockade mig till att göra några reflektioner:

• jag har blivit äldre och har tydligen med åren fått en mer raffinerad filmsmak
• om man ser en film vars handling man känner till innan den ens har börjat är det bra om den har ett högt konstnärligt värde av något slag – annars kan det lätt bli långtråkigt
• specialeffekterna känns inte alls lika häftiga längre, framförallt inte när man vet att de är gjorda av en dator
• det är inte bra att ta sig själv alltför högtidligt

Avslutningsvis: starta telnet och koppla dig till servern towel.blinkenlights.nl så får du se Star Wars Episode IV i ascii-format. Nördigheten driver tydligen mänskor till de märkligaste handlingar (tack till Ersättliga reflektioner för länken).

Sedan flera år tillbaka har jag haft ett speciellt intresse för John Irvings böcker. Sonja känner förstås till det, och i höstas fick jag Garp och hans värld av henne till födelsedagspresent (eller kanske det var farsdagsgåva när allt kommer omkring, de två brukar flyta lite ihop för mig eftersom det är bara några dagar emellan dem).

Alla som någon gång har läst någonting av John Irving känner till att hans böcker brukar ha fullkomligt absurda intriger och karaktärsgallerier. Garp och hans värld är inget undantag. Här förekommer bland andra absurditeter cirkusbjörnar som tränar cykling i korridorerna på ett pensionat, Underst Hummern och en amerikansk fotbollspelare som genomgått en könsbytesoperation. Speciellt intressant i sammanhanget är att huvudpersonen, T.S. Garp, är författare och också i övrigt verkar ha mycket gemensamt med sin skapare. Garp är intresserad av brottning, precis som Irving själv. Garp påbörjar sin författarkarriär i Wien, där också Irving själv studerat. Om likheterna tar slut där vet jag inte. Gör de inte det innebär det att Irving troligen har ett mycket komplicerat familjeliv – under sitt liv, som läsaren får följa med från början till slut, råkar Garp nämligen ut för både det ena och det andra.

Irving har själv karaktäriserat Garp och hans värld som en såpopera, och man måste väl i viss mån vara beredd att hålla med honom. Boken är definitivt inte någon stor litteratur men är definitivt välskriven, underhållande och fängslande. Riktigt läsvärd, med andra ord.

Jag har inte hunnit läsa speciellt mycket den senaste tiden, men det är svårt att helt och hållet låta bli. Och varför skulle jag ens behöva försöka sluta? Böcker är ju inte direkt farliga, även om det finns de som kanske skulle påstå att mitt val av lektyr inte är riktigt politiskt lämpligt…

Den senaste boken jag läst är alltså Noam Chomskys Skurkstater (eng. Rogue States), utgiven på Ordfront. Boken är en samling kortare texter som alla behandlar USA:s mycket ambivalenta inställning till internationell rätt och FN. Enligt Chomskys resonemang finns det ett otal orsaker till att inkludera USA i listan av skurkstater – bland annat flagranta brott mot mänskliga rättigheter, politisk inblandning och styrning i andra länder samt militär och ekonomisk imperialism.

I sak är boken mycket intressant, men tyvärr märks det att den består av flera separata texter. Samma händelser och samma fakta tas upp gång efter annan. Texterna hade definitivt vunnit på att redigeras lite kraftigare. Trots det är boken definitivt läsvärd, åtminstone för den som är beredd att se med kritiska ögon på den internationella politiken i det västerländska samhället i allmänhet och USA i synnerhet.

Igår sade andra finansminister Ulla-Maj Wideroos (sfp) att hon skulle vara beredd att slopa arvsskatten eftersom den är ”ideologisk”. Jag bara frågar – vilken skatt är inte just ideologisk till sin natur? Hela poängen med skattesystemet är ju att i viss mån utjämna den ekonomiska ojämlikhet som uppstår i ett kapitalistiskt samhälle. Är detta inte ideologi så säg?

Till all lycka kontrade första finansministern Antti Kalliomäki genast och sade att Finland inte har några som helst planer på att slopa arvs- och gåvoskatten. Det är förstås lite synd att Wideroos förslag så brutalt skjuts i sank i offentligheten av kollegan, men å andra sidan verkade det ju som om hon slängde fram förslaget helt utan att först diskutera saken i regeringen.

Det damp ner en reklamblaska i postluckan häromdan. Rubriken var Aikuisten salaisuudet, titeln superseksiä fanns på en mycket synlig plats tillsammans med några citat, bland annat Mistä tiedät, onko mies valmis seksiin? Siitä, että hän hengittää. Publikationens färgsättning var ”syndigt” röd-svart.

Jaha, just så. Det var ju trevligt att även jag fick ta del av den slutgiltiga teorin om den manliga sexualiteten – jag andas, alltså är jag kåt! Ååh, jag blir så arg när jag läser sån här smörja. Menar författaren verkligen vad han/hon skriver? Det här är ju bara att bekräfta alla könsstereotypier om mannen som tänker på sex varannan sekund kontra kvinnan som totalt avsexualiserad madonna/modersgestalt. Sånt är bara ägnat att skapa sexuella hämningar och problem, och har dessutom ingenting att göra med verkligheten. Så det så.

Vad ville blaskan att vi skulle köpa då? Jo, hör och häpna, det handlar om en bokklubb som marknadsför sig genom ett ”oemotståndligt” introduktionserbjudande. Behöver jag tillägga att jag inte nappade på erbjudandet? Jag tror inte att det kan vara frågan om en bokklubb av kvalitet när den ledande tankegången i marknadsföringen verkar vara ”sex säljer”. Tacka vet jag Böckernas klubb.

Och boken superseksiä som reklammakarna ville att man genast skulle tända på? Den heter i original Supersex och är skriven av psykologen och ”Australiens främsta sex- och samlivsexpert” Tracey Cox. Hon är också redaktör på Cosmopolitan. Behöver jag säga mer? Läs den här recensionen av boken om ni vill veta varför ni inte skall köpa den.