Två dagar i en kulturknuttes liv

Jag har en bekännelse att göra. Under de två senaste dagarna har jag alldeles hejdlöst utnyttjat alla möjligheter att avnjuta kultur i Åbo utan att betala för mig. Det har varit möjligt eftersom Sonja och barnen har varit i Sibbo och hälsat på hos mommo och Niklas. Här följer två minirecensioner, av I Love You, You’re Perfect, Now Change på ÅST och Tosca på Konserthuset.

I Love You, You're Perfect, Now Change

Igår, fredag kväll, var jag på förhandsföreställningen av I Love You, You’re Perfect, Now ChangeÅbo svenska teater. Marika Westerling, bekant till oss från tiderna i Furahakören, bjöd in oss och jag hade möjlighet att gå. Pjäsen, eller kanske snarare revymusikalen, spelas på Åbo svenska teaters nya scen Tiljan. Den är en intim scen som snarast liknar ett kafé – publiken sitter faktiskt som på kafé i små grupper kring bord.

Vad I Love You handlar om? Ja, man skulle väl kanske kunna säga att den helt enkelt handlar om att vara man och kvinna – med betoning på just tvåsamheten med alla dess bekymmer, problem men också glädjeämnen. I sina bästa stunder är den verkligt rolig, som i scenen där Riko Eklundh spelar machomannen på bio. Han är mån om att hålla masken, för han vet ju att riktiga män gillar actionrullar med fart, fläng, bilar och bara bröst. Men ju längre filmen lider desto mer betagen blir han och till sist stortjuter han, mer än flickan han är på träff med. Det är roligt trots att det är rätt stereotypt.

Tyvärr är alla scener inte riktigt lika roliga. Stundvis blir karikatyrerna alltför stereotypa, som i scenen där frun styr och ställer med sin timida man överallt utom i bilen där han blir som förbytt. Det är kanske lite väl klassiskt, det där med man + bil = sant.

Som mest dramatiskt blir det i soloscenen där Jaana Järvinens dumpade medelåldersfru sitter och spelar in en träffvideo där hon berättar allt om sitt liv, sin före detta man som lämnade henne för en ”haltande 100-kilos tant”. Träffsäkert roligt, men samtidigt med ett uns allvar som gör att scenen lyfter mer än många andra.

Beskrivningen revymusikal är faktiskt rätt träffande. I så gott som varje tablå ingår en eller ett par sånger. Skådespelarna klarar alla sina sångnummer med bravur. Det är glädjande att teatern har anlitat skådespelare som verkligen kan sjunga. Vad gäller sången upplevde jag att Marika och Riko klarade sig snäppet bättre än sina riktigt duktiga kollegor.

På det hela taget var jag riktigt nöjd med föreställningen. Någon katharsiskänsla infann sig nog aldrig, men det kanske man inte heller kan vänta sig om man går på en gemytlig revymusikal.

Giacomo Puccini: Tosca

På lördag gick jag på matinéföreställningen av Giacomo Puccinis opera Tosca på Konserthuset. Operan är ett samarbetsprojekt mellan Åbo Operaförening och Åbo filharmoniska orkester. Idag var det den fjärde och samtidigt näst sista föreställningen, men lite spänning i luften var det ändå eftersom det var Hannu Niemeläs första gång i rollen som Scarpia. De tre tidigare föreställningarna var det Juha Uusitalo som sjöng den rollen. På sitt sätt var det lite synd att jag inte hade möjlighet att gå på en av de föreställningarna. Juha Uusitalo hör ju till de verkligt stora finländska operastjärnskotten under de senaste åren.

Jag har för länge sedan insett att den uppfattning jag hade om opera i tonåren var verkligt, ja, just det – tonårig. På den tiden ansåg jag att opera bara är fånigt och smörigt trams med en förutsägbar intrig utan annat innehåll än värdelös kioskromansromantik (lite som machomannen på bio i I Love You, för att göra en snygg koppling till den tidigare recensionen). Tio år längre perspektiv har fått mig att inse att kärleken kanske inte sist och slutligen är så tramsig. Puccinis Tosca är väl på sitt sätt urtypen för det slags opera jag inte skulle ha gillat för tio år sedan. Intrigen är i sig inte speciellt märkvärdig, men det fina med opera är ju att om musiken bara är tillräckligt bra kan det lyfta också en medioker story till oanade höjder. Puccinis musik är just det – tillräckligt bra, för att inte säga fantastisk. Om en musikupplevelse, eller varför inte någon annan konstupplevelse också, är verkligt fin brukar det gå kalla kårar längs min rygg och hela jag ryser till av välbehag. Det här hände flera gånger under dagens föreställning, vilket väl måste anses vara ett gott betyg.

Solistprestationerna var riktigt bra. Störst intryck på mig gjorde nog Päivi Nisula i rollen som Floria Tosca, men också herrarna Hannu Niemelä som Scarpia och Hannu Jurmu som Mario Cavaradossi klarade sig med äran i behåll. Jag skulle nog trots allt vara benägen att hålla med Turun Sanomats recensent i hennes kommentar om Hannu Jurmus kroppspråk. Trots att stämbanden hela vägen fungerade som de skulle verkade det ibland som om han inte riktigt visste vad han skulle göra med resten av kroppen.

Scenografi, ljus och dräkter fungerade i all sin enkelhet perfekt i Konserthusets ganska spartansa teatermiljö. Jag tyckte också att orkestern spelade bra, men vad gäller den åsikten är jag förstås lite jävig.

Kort sagt – en verkligt lyckad Tosca! Synd att den ges bara fem gånger…

Kommentera