För nästan ett och ett halvt år sedan gjorde familjen en semesterresa till Danmark. Vi bilade ner genom Sverige, över Öresund och vidare genom Danmark till Legoland. Det blev en mycket lyckad resa på många sätt, men resan kom också att bli svanesången för vår blå Kangoo.

Vår första tanke när vi insåg att bilen inte skulle gå att rädda var naturligtvis att köpa en ny. Men efter att ha tänkt lite mer på saken började vi lockas av tanken på att pröva på ett liv utan bil. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi sålde det som var kvar av bilen, köpte ett energisnålt kylskåp för pengarna och började förbereda oss på allt som det bilfria livet kunde tänkas föra med sig.

Man måste ju nog erkänna att det finns rätt många situationer där en bil skulle kännas välkommen. Körande till fotbollsträningar och -matcher, storhandlande och liknande är betydligt mer komplicerat nu än tidigare. Å andra sidan bor vi i landets tätast befolkade del, med all service på rätt nära håll och en förhållandevis väl utvecklad kollektivtrafik. Egentligen är en bil inget måste för oss, den skulle bara underlätta vardagen – ibland.

När det kommer till kritan tycker jag trots allt att de positiva sidorna av det bilfria livet överväger. Vi sparar hundratals euro varje månad på att inte behöva amortera billån, betala försäkringar och tanka dyr bensin. Vi slipper bli irriterade över att inte hitta parkeringsplatser. Och då när det blir riktigt omöjligt att klara sig utan bil kan vi till all lycka låna av släkt eller vänner.

Det viktigaste av allt är ändå att vi slipper ha dåligt samvete över nedsmutsning, koldioxidutsläpp, trängsel på vägarna och allt annat som privatbilismen för med sig. Jag hoppas att vi klarar oss länge till utan egen bil. Och om/när vi köper en skall det vara en elbil eller åtminstone hybrid!

Det här inlägget har kommit till som en del av kampanjen Blog Action Day ’09, som den här gången har den globala uppvärmningen som tema.

Ingen blir profet i sin hemstad, heter det. Man kunde tänka sig att parafrasera det och säga att ingen blir turist i sin hemstad – det låter logiskt och bra. Trots det är det just turist jag har känt mig som den senaste veckan.

Nu är det inte så att Helsingfors i sig skulle kännas som en främmande plats för mig. Känslan av att vara turist har mer att göra med vad jag har gjort – och hur. Det normala för mig är att ha en massa ärenden att uträtta på kort tid, och därför springa från ett ställe till ett annat. Nu har jag istället haft tid att ta det lugnt och bara låta dagarna bli som de blir. Ta spåran till Brunnsparken utan någon annan anledning än att det är där som stadens godaste glass finns. Återvända till samma ställe några dagar senare för att spela minigolf. Välja andra rutter än de vanliga, och gå in i obekanta butiker bara för att de ser intressanta ut. Åka till Sveaborg på en dagsutflykt med picknick. Sådant som man gör när man turistar, alltså.

Vad jag egentligen vill ha sagt är väl helt enkelt att det är skönt med semester. Och synd att den snart är slut.

Jag känner en busschaufför som brukar säga att ”han gör som svensken, han kommer igen”. Nu skall jag försöka göra som svensken och göra en comeback på De profundis. Jag insåg till min stora fasa att det är över ett år sedan mitt senaste inlägg.

För att anlägga en kökspsykologisk infallsvinkel på bloggtorkan så tror jag att mitt dåliga samvete över den eftersläpande svenska översättningen av WordPress gjorde det svårt för mig att blogga överhuvudtaget. Blotta åsynen av alla oöversatta eller bristfälligt översatta textsträngar i WP fick mig att gå i lås. Tack vare WP-Support Sverige, som tog över arbetet med den svenska översättningen för ett antal månader sedan, kan jag nu igen använda WP med gott samvete.

I övrigt då? Under ett år hinner det hända en hel del, för mycket för att skriva i ett blogginlägg. Eftersom jag strävar till att skriva korta inlägg tänker jag återkomma till det gångna årets händelser i senare inlägg.