Gårdagens spännande Champions League-match på Fyran till ära vill jag härmed kungöra att jag har gjort fotbollscomeback efter en paus på nästan 15 år. Jag spelade rätt mycket fotboll i min barndom och tidiga ungdom, men senare var jag tvungen att välja mellan musiken och fotbollen, och musiken var intressantare. Tydligen är jag inte är den enda som har varit tvungen att fatta ett sådant beslut, eftersom det i nästan alla musikerkretsar verkar finnas fotbollsintresserade. Så även på min nuvarande arbetsplats, Åbo filharmoniska orkester.

Ett par tidiga onsdagmornar har jag åkt iväg till fotbollshallen i Impivaara för att spela fotboll med några andra från orkestern samt ett antal andra av stadens anställda. Det är verkligt roligt att spela igen, även om jag är gräsligt rostig efter en så lång paus. Konditionen räcker inte riktigt till för att springa i 60 minuter, och sparkarna far lite hit och dit. Dessutom krävs det lite tid att vänja sig med hallens gummiunderlag. Kanske mina nya fotbollsskor för turf, Umbro Stadio (se bilden), hjälper upp saken lite. Det har inte varit så lätt att spela i vanliga länkare. Fortsätt läsa Fotbollscomeback →

Förutom Doktor Faust (se föregående inlägg) var även doktor Stefan Djupsjöbacka på tapeten under föregående vecka. Han disputerade nämligen vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi med sin avhandling ”Dialogue In The Crisis Of Representation”. Det var en utomordentligt trevlig disputation. Även festen efteråt blev till slut lyckad, även om mina kära barn höll på att ställa till det för sina föräldrar genom att springa omkring och härja.

Förra veckan var extremt intensiv men samtidigt otroligt givande. Chorus Cathedralis Aboensis gjorde Robert Schumanns Szenen aus Goethes Faust tillsammans med Åbo filharmoniska orkester och en del av gosskören Chorus Cathedralis Iuniorum. Det är frågan om en mastodont på lite drygt två timmar, så det tog på krafterna att under veckan först öva in det och sedan uppföra verket både på torsdag och fredag. Men som vanligt när det gäller CCA handlar det ju om angenäma ansträngningar som man gärna åtar sig. Att konserterna togs väl emot av kritikerkåren gör ju inte saken värre.

Jag tänkte börja göra fredagsfyran, mer eller mindre regelbundet. Här är de första svaren.

Den här veckan är det ett metatema som gäller – Fredagsfyran själv är under luppen.

1. Hur känner du för Fredagsfyran – är det kul att hålla på eller känns det bara som ett meningslöst tvång?

Ett helt roligt sätt att ”tvinga” sig själv att skriva. Något tvång är det väl inte? Man skriver ju bara om man hinner, orkar och vill, eller hur?

2. Är det någonting i Fredagsfyrans upplägg som du saknar (funktioner, utseende, interaktivitet etc)?

Nej, inte ännu. Fråga på nytt när jag har lite erfarenhet av den.

3. Borde Fredagsfyran i efterhand uppmärksamma vilka som har svarat på tidigare veckors frågor och länka till ”svaren”?

Ja, det tycker jag. Om man inte kan läsa vad andra har svarat går väl en del av idén förlorad, eller hur?

4. Har du något eget förslag på en Fredagsfyra?

Nej, se svar 2.

Ett av mina eventuellt något originella specialintressen är att samla på felstavningar. Kanske har intresset uppkommit av den stora mängden felstavningar av mitt efternamn som jag har stött på under årens lopp? På promenad i Åbo igår återupptäckte jag en skyltsamling som jag tidigare har reagerat på. Det gäller korsningen mellan Kaserngatan och Biskopsgatan, där ett och samma svenska gatunamn är stavat på tre olika sätt – ”Kasärngatan”, ”Kasern gatan” och det rätta ”Kaserngatan”. Intressant nog förekommer det sär stavade namnet på den äldsta skylten, trots att särstavningen som fenomen har ökat mycket under senare år. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Det är obegripligt att sånt här inte kontrolleras före skyltarna tillverkas! Och intrycket blir ju inte direkt bättre av att tre av fyra skyltar är olika! Om de ändå skulle vara felstavade på samma sätt..

Det är en ”liten” detalj i mitt liv under den senaste tiden som jag inte tidigare har nämnt här på basseblog. Vi har nämligen köpt en lägenhet, den första egna! Ok, så det är kanske inte en så liten sak egentligen, och skulle jag bara ha haft tid då när det begav sig skulle jag nog ha bloggat om det. Nu råkade det sig bara så att saker och ting hopade sig och tiden bara tog slut.

Vi skall nog bli kvar i Åbo, men flyttar till en annan stadsdel som heter Port Arthur. Lägenheten finns på Sofiegatan, i ett trähus på en innergård. Planet Sonja har förtjänstfullt bevakat händelseförloppet i ett par artiklar, här och här.

Idag var vi på promenad i området för att lite bekanta oss med våra kommande hemtrakter. Det är ett rätt enhetligt och väl bevarat trähusområde, byggt i början av förra seklet. Vårt hus på Sofiegatan stod färdigt 1913. De flesta husen är i stort sett likadana, ursprungligen byggda i ett plan med källare och stor vind, och numera renoverade så att lägenheterna är i tre plan – och så även vår. I övre våningen har vi två sovrum och ett badrum, nere ett vardagsrum och ett kök och i källaren finns bastuavdelningen.

Fortsätt läsa På promenad i kommande hemtrakterna →