Det här lilla paketet kom med posten igår, adresserat till Harald Djupsjöbacka. Vi blev redan glada och upplivade, eftersom vi trodde att Barnens Bokklubb hade skickat någon extra present som bihang till klubbtidningen. Döm om vår förvåning när vi öppnade paketet och hittade en tuggleksak! Åt Harald!
Det ni ser på bilden här ovan är min födelsedagspresent! Nåja, färgen är lite fel och de där tuffa mönstren på sidan saknas också, men i övrigt stämmer bilden. Nu blev ni allt avundsjuka, va…?
Ikväll gick jag och Harald på teater. Wasa teater gästspelade i Gamla rådhuset i Åbo med pjäsen Grisen som glömde att han var en gris. Det var en helt trevlig pjäs, och det roliga med barnteater är ju att publiken alltid är så aktivt med. Också den här gången satt barnen och hojtade goda råd åt skådespelarna – ”Du e en gjiiis”, ”Nej, äppelträdet är åt det där hållet” och så vidare. De mest envisa skrek att ”grisar äter potatis” säkert tio gånger, utan att grisen förstås kunde reagera dess mer på det. Pjäsen skulle ha blivit helt ologisk om han hade låtsats om kommentaren.
Efteråt promenerade jag omkring på stan en stund med Harald. Han sa gång på gång att det hade varit roligt på teatern, och han har varit strålande glad hela kvällen. Vi talade om alla djur som förekom i pjäsen, och om allt som griskultingen hade varit med om. Tydligen tycker Harald om att gå på teater. Och det är bra, för fortsättning följer. Tack vare att Åbo stads kulturcentrum är aktivt kommer Teater Nasse att gästspela om två veckor med pjäsen Nasse hittar en stol. Vi har redan köpt biljetter till den föreställningen.
Förra söndagen gav Akademiska orkestern vid Åbo Akademi en kyrkokonsert i Betelkyrkan i Åbo. Programmet bestod främst av Mozartmusik, närmare bestämt av uvertyren till Don Giovanni, Susannas aria ur Figaros bröllop och som avslutning hans 31 symfoni, ”den parisiska”. Förutom om Mozartmusiken spelade vi också Pauliina Isomäkis fyra orkestersånger till dikter av Edith Södergran. Konserten gick relativt bra, kyrkan var så gott som fullsatt och recensenterna har skrivit helt ok om oss. Matti Lehtonen skriver i Turun Sanomat att orkestern klarade sig bra trots vissa falskheter och rytmiska oklarheter. Vad kan man annat än hålla med honom? Det var ju inte perfekt precis – men roligt som vanligt.
Jag fick lite bråttom till båten igår så mina skriverier från 7-Eleven på Vasagatan blev något bristfälliga. Alltså, några tillägg:
Många hälsningar från Stockholm. Jag sitter här på en 7-Eleven nära Centralen och fikar samtidigt som jag skriver detta.
Orsaken till att jag är i Stockholm är Nordisk Orkesterbiblioteksunions årsmöte med seminarium, som arrangerades här 28 och 29 oktober. Notbibliotekarier från orkestrar över hela norden (utom Island, tyvärr) samlades här för att tillsammans höra på föredrag, samtala och ha det roligt tillsammans. Värd var Kungliga Operan i Stockholm.
De senaste veckorna har jag haft verkligt mycket att göra, både på jobbet och på fritiden. Och, som det brukar gå när man har mycket att göra, har något av allt jag brukar göra fått ge vika. Nöjessurffandet, till vilket jag oftast också brukar räkna bloggandet, har kommit på undantag. Jag skall försöka kortfattat återge något av allt det som har hänt under de gångna veckorna. Tryck på ”läs mer” om du vill – ja, läsa mer om Verdigala, två Helsingforsveckoslut och Ansvarsveckoandakter.
Jag misstänker att de galna dagarna på Stockmann har fått mig att bli galen. Jag, som har sagt att jag inte är intresserad av hemvideo utan föredrar stillbildsfotografering, gick idag tidigt på morgonen till Stockmanns smockfulla hemelektronikavdelning och köpte en Canon MV700 digital videokamera. Till mitt försvar måste jag säga att det var Sonja som övertalade mig. Hon har alltid talat varmt om smalfilmerna från sin egen barndom och när vi talade om kameraköpet erkände hon till och med att hon ibland har dåligt samvete över att vi inte har filmat våra barn. Nå, jag måste väl erkänna att jag kanske inte var fullt så svårflirtad heller…
Igår gjorde hela familjen en söndagsutflykt till Kuhankuono. Området brukar kallas för fattigmans-Lappland, och efter att vandrat omkring i skogarna i ca tre timmar är jag benägen att hålla med. Den vandringsled vi valde, Soikeroinen och Mansikkapolku, var rätt kuperad vilket gjorde den intressant. Jag har ju alltid tyckt bäst om klippor och höga utkikspunkter så rutten passade mig riktigt bra.
I närheten av vårt hem finns en gata med det finska namnet Maunu Tavastin katu. Gatan har fått sitt namn efter Magnus Tavast, som studerade i Prag och var biskop i Åbo åren 1412-50. Det mest synliga han åstadkom var troligen Birgittinerklostret i Vallis Gratiae. Han ligger begravd i Åbo domkyrka.
Nåväl, åter till gatan. Det som fick mig att ägna ett bloginlägg åt den är att dess svenska namn har blivit något oklart för mig. Det är nämligen så att på en sträcka av ca en kilometer förekommer fyra olika mer eller mindre svenska namnvarianter på gatan. Från S:t Marie kyrka sett har vi först Maunu Tavasts gatan, sedan kommer i tur och ordning Magnus Tavasts gatan, Maunu Tavasts gatan och Magnus Tavasts gata. Det är helt obegripligt att en och samma gata kan utsättas för en sådan total förvirring i skyltverkstaden! Man får väl ändå anta att det sistnämnda alternativet är korrekt, dvs. att gatan på svenska heter Magnus Tavasts gata.
Man måste alltid jämföra, och det kunde ju faktiskt ha varit värre. Ännu återstår några alternativ som åtminstone ännu inte förekommer på vägskyltarna. Där kunde ju t.ex. stå Magnus Tavastis gata, Maunu Tavastis gata eller varför inte Maunu Tavastis gatan!
