Harald är rätt ofta fascinerad av sagor och berättelser, och inte endast av själva innehållet. Han verkar tycka att det är häftigt att man kan skriva ner sina tankar och någon annan sedan kan läsa dem. Jag skulle nog vara benägen att hålla med honom. Skriftspråket måste nog höra till mänsklighetens absolut största uppfinningar genom tiderna.

På skärmdumpen ser du ett par mycket korta berättelser som Harald har berättat och jag skrivit ner. Det sista ordet, NALEBJÖRN, är Harald första försök att själv på basen av hur ett ord låter lista ut vilka bokstäver som ingår i det. Med lite hjälp kom vi till slut till ”nalebjörn”.

Jag har skrivit rätt lite om barnen här den senaste tiden. Ok, skall man vara riktigt ärlig så har jag inte skrivit nästan någonting den senaste tiden, men ännu mindre om barnen. Fruns blog behandlar familjens yngsta medlemmars liv så ofta, ingående och detaljerat att jag ibland kommer lite av mig. Det är synd, för jag bryr ju mig nog om hur barnen har det.

Nu skall jag åtminstone för stunden råda bot på bristen. Idag åt Artur själv! Och när jag säger själv så menar jag verkligen själv, jag hjälpte honom inte med något annat än att hålla i tallriken så att den inte föll i golvet. ”Maten” bestod den här gången av bananbitar. Också det är nytt, för han har hittills helt vägrat äta banan. Kanske den smakar bättre om den inte är mosad?

Jag serverade honom Rejäl handels banan – vad annars. Hos oss kallas de fortfarande elefantbananer, trots att Rejäl handels märke bytte redan för över ett år sedan.

Någon gång under förra året publicerades en seriestrip med Viivi och Wagner som besökte en konsert. Det framgår inte av serien var konserten hölls men alla som har besökt Åbo konserthus känner helt säkert igen det. En förstoring av den här serien har funnits upphängd på anslagstavlan i Konserthuset ända sedan dess, men jag har tänkt att jag gärna skulle ha den på datorn också. Det är bara så svårt att skanna när den är förstorad till A3-storlek.

Jag har i ett par repriser letat efter just den här stripen på Helsingin Sanomats Viivi ja Wagner-sida – utan resultat. Idag kammade jag igenom alla stripar från dagens datum bakåt till början av år 2003. Ingen framgång nu heller. Jag bestämde mig för att på måfå leta på nätet och googlade på ”Viivi ja Wagner”. Upp kom förstås Hesaris sida, men genast efter den något slags samlingsställe för olika nätutgåvor av den här serien. Döm om min förvåning när det första som möter min blick är just precis rätt strip – men hämtad från Sonera Plaza och inte från Hesari. Världen är full av konstiga sammanträffanden.

Men det var inte allt. När jag sedan satt mig och läste dagens Hufvudstadsblad märkte jag en ny serie på seriesidan. Jo, just det – det var ju förstås Viivi och Wagner, i svensk översättning. Jag som annars inte är speciellt intresserad av Viivi och Wagner har idag varit helt förföljd av dem. Verkligt märkligt!

PS. Klicka på bilden om du vill läsa hela stripen.

Äntligen jullov! Ordet låter kanske lite skolaktigt men beskriver ganska bra hur det känns. Särskilt de senaste veckorna har varit rätt jobbiga, så det känns skönt att kunna vara ledig i över en vecka. Lite som julloven brukade kännas, alltså.

Just nu sitter jag på tåget till Helsingfors. Vårt julfirande blir alltså helt traditionellt hemma hos föräldrarna i Sibbo. Bra så, på julen har jag inget behov av att hävda min individualism och bryta med traditionerna.
Jag önskar alla en riktigt skön julhelg!

Jag (och min familj) önskar alla läsare en riktigt ljus och trevlig Luciadag! Klicka på bilden för den egentliga hälsningen…

Jag var på orkesterövning idag, med Akademiska Orkestern där jag spelar viola. Eftersom de traditionella adventskonserterna med studentkörerna Brahe Djäknar och Florakören nu är över kunde vi blicka framåt och börja ”smaka” på nästa års stora projekt – Ludwig van Beethovens Wellington’s Sieg opus 91. Eftersom en hel del av gänget valde att ta ledigt efter en intensiv period satt där alltså en ganska decimerad orkester i Sibeliusmuseum och spelade kollektivt prima vista. Inte alltid så vackert, som t.ex. när träblåsarna började i en annan tonart än resten av gänget, men riktigt roligt. Dessutom verkar stycket inte vara så grymt svårt tekniskt sett, så det blir nog bra med mera övning.

Beethovenprojektet är förresten en verkligt spännande historia. På Konstens natt nästa år, den 18 augusti, kommer vi att tillsammans med Wasa Sinfonietta uppträda med spektaklet Wellingtons seger. Verket är skrivet för en minst sagt udda besättning. Förutom den jättestora orkestern behövs också frontladdade svartkrutskanoner, dubbla musköter, autentiska militärtrummor och signalhorn. Eftersom vi inte har några kanonjärer i vår orkester kommer Arma Aboa att träda till vår hjälp och spela på kanonerna och musköterna. Jo, jag menar faktiskt spela – både kanon- och muskötskotten står inskrivna i partituret.

Läs mer om projektet på Bataljsymfoniprojektets egen webbplats.

Vi hade besök av hälften av Haralds gudföräldrar idag, och gudfar Kalle tillbringade en stor del av tiden på golvet med Harald och legoklossarna. Det resulterade bland annat i det fina flygplanet som ni ser här ovan. Förutom flygplanet byggde de också en flygstation och något som jag tolkade som en bilverkstad. Snitsigt bygge, som Mulle Meck skulle ha sagt!

Ett av argumenten för att köpa just den kamera vi skaffade (en Olympus C-720UZ, ifall du inte redan visste det) var att den stora zoomen ger rätt bra möjligheter till naturfotografering. Nå, hur har det gått? Under de riktigt första dagarna försökte jag mig på att fotografera några måsar vid Hallis fors här i närheten. Det gick inte speciellt bra. Jag var oerfaren, kunde inte kameran och dessutom kanske en jättestor flock skränande måsar som slåss om maten inte är det riktigt optimala sättet att börja sin bana som naturfotograf. Efter det har jag i stort sett inte fotat andra naturbilder än landskap.

Fortsätt läsa Bor det en liten naturfotograf i oss alla? →

Det finns mycket som man gärna skulle vilja ha. Trots att jag i princip är helt nöjd med vår digitalkamera (en Olympus C-720UZ) kan man ju alltid drömma. Och olika kameror att drömma om finns det minsann. Vår lokala Rajalabutik ordnade ett naturfotografievenemang på Konserthuset häromdagen. Eftersom jag är intresserad av fotografering passade jag förstås på att besöka utställningen. Canon hade ett eget bord med en hel massa digitala systemkameror där. Jag passade på att pröva några av dem, och blev helt såld på kuppen. Jag testade en EOS 20D med ett EF 28-135mm f/3.5-5.6 IS USM-objektiv, och det var en helt otrolig känsla att fotografera med den. Jag blev totalt överrumplad över bildkvaliteten – innebilderna som Konserthusets några år gamla Fuji ständigt går bet på blev plötsligt knivskarpa och rätt belysta. Och snabbheten sen! Kameran fokuserade på nolltid och knäppte bilder i rasande takt. Jag vet inte om du läser basseblog, Gud, men ifall du gör det skulle du väl kunna fixa så att jag får ett sånt där paket under granen i år?

Å andra sidan, det skulle inte vara helt fel om Gud köpte en Mercedes Benz åt mig heller…