Fram tills nu har Artur oftast sagt antingen ”mamma” eller ”pappa”. Det gör han visserligen ännu, men under den senaste tiden har ett nytt favoritord utkristalliserats. Morgon, middag och kväll säger han ”kakk-oo”. Det betyder kakao, och man kan verkligen säga att han har upptäckt den drycken. När han vaknar på morgonen sätter han sig upp i sängen och ropar ”kakk-oo”. När man lagar morgon- eller kvällsgröt står han bredvid och säger ”kakk-oo, kakk-oo”, som för att försäkra sig om att man inte har glömt bort att han skall dricka kakao till gröten. Om man inte genast reagerar på vad han säger får rösten ett allt mer upprört tonfall ända tills han börjar skrika. Och det fungerar ju, senast då gör man nog någonting åt saken. Av någon anledning har i alla fall kakaon för honom blivit synonym med maten, han vill alltid ha kakao att dricka till allting. Det skojiga med det hela är att han själv kan meddela oss om det – det är roligt att han lär sig tala!

Jag satt på jobbet när jag skrev det här inlägget. När jag kom hem och började laga mat åt barnen kom Artur till köket och ville ha kakao. När jag hörde honom insåg jag att min transkription inte gör hans uttal rättvisa. Det borde snarare vara ”kaaka-oo” och inte ”kakk-oo”.

Jag var på min vanliga tisdagskörövning idag. CCA håller för tillfället på och övar inför en konsert i Mikaelskyrkan den 3 november, då vi skall uppträda med Leoš Janáčeks Mša Glagolskaja, eller Glagolitisk mässa på svenska. Oj vad skoj att sjunga på gammal kyrkoslaviska. Och speciellt roligt blir det när tenoren skall klämma i med en hög ton, jag tror det var ett b, på den vackra vokalen ”mrt”! Liknande tungvrickande ställen finns det fler av – många fler, kan jag lova. Men musiken är vacker, och vi kommer nog att få språket under kontroll i tid till konserten. Det lönar sig definitivt att komma på konserten om man råkar ha möjlighet att besöka Åbo den 3.11.

Min gamla trotjänare till cykel har blivit utbytt. Efter att växlarna slutat fungera och fastnat på högsta växeln tröttnade jag kapitalt och började leta efter en ny cykel åt mig. Först lutade jag lite åt att skaffa något riktigt billigt, typ Biltema, men efter att ha läst en stund på Fillari-lehtis diskussionsforum konstaterade jag att det antagligen skulle vara en mycket dum idé. Så jag började leta efter något annat, i en aningen högre prisklass.

Sen hittade jag till Kauppa-Veljet och såg att de sålde Gary Fishers Tiburon för 299 €. Den här cykeln var så pass förmånlig att jag bestämde mig för att byta ut min åtminstone 15 år gamla 5-växlade Crescent. Åtminstone hittills har den nya cykeln nog infriat förväntningarna.

Jo, jag vet – jag har inte skrivit några inlägg på verkligt länge. Och nu är jag igen här i den pinsamma situationen att jag skriver för att be om ursäkt för detta. Jag hade tänkt låta bli att skriva det här inlägget och istället bara börja på ny kula, men då hade jag missat det här unika tillfället att skylla ifrån mig och peka på jobbet, fritidsintressena och allt annat som tar mycket av min tid. Jag lämnar med flit bort familjen från den där listan, för frun och barnen har jag tyvärr ägnat allt för lite tid. Hoppas att jag så småningom kan bättra mig vad gäller den saken.
Fortsätt läsa Obligatoriskt ”länge sedan sist”-inlägg →

Idag är det fredag, och på fredagarna brukar det alltid dyka upp en 4 att ta ställning till. Veckans tema är snigelpost.

1. Skickar du vanliga brev?

Ibland. Mest faktiskt ansökningar, blanketter och annan officiell post. På jobbet skickar jag också en hel del noter, det finns inte riktigt något praktiskt sätt att skicka noter per e-post ännu.

2. Kommer den vanliga posten försvinna i framtiden?

Beror på hur man definierar framtiden. Någon gång säkert, men jag tror inte att den försvinner under min livstid. Vissa saker måste man helt enkelt skicka fysiskt.

3. Har du en ”ingen reklam”-skylt?

Nej.

4. Vad är det roligaste att få i brevlådan?

Paketkort. Det är roligt att få gå till posten och fundera på vad det kan var som inte har fått plats i postlådan…