Sett: The Curse of the Were-rabbit

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-rabbit

Igår gick jag på bio med Harald för första gången. Han tyckte att det var mycket spännande och påpekade under hela förmiddagen minst var femte minut att det skall bli roligt att gå på bio. Efter att ha packat popcorn och godis i ryggsäcken gick vi sedan iväg till biografen för att se på ”Wallace & Gromit: The Curse of the Were-rabbit”. De leranimerade figurerna var bekanta för Harald från tidigare, eftersom han har sett på de tidigare Wallace & Gromit-filmerna hos farmor och farfar.

Filmen var rolig, inte bara för Harald utan även för mig själv. Eftersom jag är mycket förtjust i den såkallade britthumorn som även Wallace & Gromit företräder var jag ganska säker på att jag skulle uppskatta den. Det enda orosmomenten var väl att Harald kanske inte skulle hänga med i handlingen, eftersom filmen gick på engelska, eller att han skulle bli alltför rädd. Visst blev han ju skrämd på vissa ställen, men aldrig så mycket att det skulle ha blivit något problem av det. När det gäller handlingen är filmen till all lycka rätt så visuell, vilket underlättade saken. Jag förklarade på svenska då när det behövdes.

Den här nya långfilmen med Wallace & Gromit rekommenderar jag verkligen varmt. Den är mycket underhållande, är fullspäckad med skojiga parodier på flera andra filmer och filmgenrer och är kort sagt en film värd att se. Så länge man inte väntar sig något djupt drama det vill säga, för det måste väl erkännas att så mycket mer än underhållning är den ju nog inte.

Tekniskt sett är den en helt suverän animationsfilm. I dessa tider när allt fler och fler överger den traditionella animationstekniken och övergår till datorskapad grafik (inget fel på det i sig) är det uppfräschande när någon tror på och håller fast vid en så ärorik tradition som leranimationen är. Och om man dessutom gör det så suveränt bra kan det inte annat än bli en succé av det hela.

Och Harald då? Jo, han tyckte nog om filmen han med. Och visst var det skoj att sitta bredvid honom i bänken och leva sig in i filmen – skratta åt de dråpliga skämten, bli skrämd av varulvskaninen och sitta som på nålar innan den spännande situationen äntligen löste sig i slutet. Biobesöket gav mersmak, på mer än ett plan.

Lämna ett svar