Inspirerad av ett par diskussioner på Karin Erlandssons (relativt) nystartade blogg började jag fundera på bloggandets väsen. Det var ganska länge sen jag sist ägnade det en grundlig funderare, eftersom bloggarna och bloggandet som idé har blivit ett så vardaglig fenomen i min värld. Nästan allt mitt slösurfande på nätet består numera av bloggläsning. För att undvika att ge en bild av mig själv som nyfiken-i-en-strut måste jag ju tillägga att endast en liten del av dessa bloggar är av dagbokskaraktär, de andra behandlar mina intressen, som till exempel musik, fotografering, teknik och politik.

Karin skriver att hon startat sin blogg för att se vad det hela går ut på och därefter kunna ta ställning till om det är bra eller inte. Vidare skriver hon att hennes uttalade princip är att skriva endast om sig själv och inte om familj, jobb eller vänner. Det var när jag läste det här som mina tankeprocesser satte igång. Jag undrar nämligen om det överhuvudtaget är möjligt att blogga endast om sig själv. Mänskan är ju trots allt normalt en mycket social varelse. Den intressantaste delen av våra liv är den del vi lever i interaktion med vår omvärld, antingen det är på jobbet, hemma med den eventuella familjen eller med våra vänner. Därför tror jag också att de intressantaste personliga inläggen uppstår när man berättar om eller reflekterar kring sin egen omvärld. Det här behöver ju givetvis inte betyda att man breder ut hela sin bekantskapskrets privatliv inför halva världen.

Å andra sidan kan man ju också tänka sig att vi egentligen menar ganska samma sak men uttrycker oss lite olika. För jag förespråkar inte alls en bloggstil vars poäng är att exploatera alla på något sätt närstående. Jag skriver nog om mina nära och kära, men gör det endast då det har en klar och tydlig koppling till mig själv. Det är åtminstone min ambition.

Jag upphör aldrig att förvånas över mina barns aldrig sinande kreativitet när det gäller ord. De skapar helt fördomsfritt och hämningslöst nya ord enligt behov. För en liten stund sedan hittade Artur igen på ett av sina ofelbart underhållande uttryck. Han frågade vart ”väderlådaljudet” hade tagit vägen. Mina första associationer gick förstås till eufemismen ”släppa väder”, men det visade sig att han talade om leverlådeljud. Vad det sen är för något har jag ingen aning om, det återstår att försöka utreda. Barnen tänker i förunderliga banor.

Det blev en oväntad hemmadag idag, eftersom det visade sig att Artur var sjuk och jag fick lov att stanna hemma med honom. Nu sover han sin snörvlande dagssömn och jag har tid att blogga.

Veckans femma handlar om luncher. Som vanligt är den hämtad från skrubu och översatt från finska till svenska av undertecknad.

1. Vilken tid äter du oftast lunch?
   Det blir oftast relativt sent, mellan 13 och 14. Jag brukar inte bli hungrig före det.
2. Var äter du lunch – i firmans egen matsal, grannkvarterets kebabställe eller någon helt annanstans?
   Jag borde äta i firmans egen matsal, alltså Åbo yrkesinstituts matsal som finns vägg i vägg med orkesterns utrymmen. Oftare blir det nog ändå kvarterets kebabpizzeria. Eller så äter jag en engelsk lunch, dvs. smörgås.
3. Soppa, sallad eller kött?
   Vilket som helst, det är faktiskt ingen skillnad. Fast kanske hellre fisk än kött.
4. Köar du i lugn och ro medan du funderar och väger alternativ mot varandra eller fyller du din tallrik snabbt?
   Jag brukar nog veta ganska bra vad jag vill ha.
5. Hurdan är du vid lunchbordet? Passionerad pratkvarn, tråkig tidningsläsare eller funderande filosof?
   Tidningsläsare, eftersom jag oftast äter lunch ensam. Om det är tråkigt eller inte får någon annan ta ställning till.

Den här veckan har jag sjungit mer än på väldigt länge – kammarkören Key Ensemble har nämligen konsert på lördagen, och vi har naturligtvis övat så gott som varje kväll den här veckan. Det har handlat om ca 5 timmars övningar, så det har blivit sena kvällar.

Konserten är i morgon, lördagen den 12 augusti, i Mikaelskyrkan i Åbo. Den är häftigt nog en del av Åbo musikfestspel, något som vi i kören har orsak att vara ganska stolta över. Om någon efter vår första konsert i januari i år hade sagt att vi i augusti skulle uppträda på Åbo musikfestspel hade jag nog bara skrattat gott. Nu är det i alla fall verklighet.

Konsertens tema är musik från Venedig, och programmet består av renässansmusik därifrån. Det blir musik med många körer och många stämmor, som mest sjunger vi i sexton olika stämmor. Välkommen till Mikaelskyrkan lördagen 12.8 kl. 21.30!

Den här veckans utgåva av Veckofemman försöker vara mer lättillgänglig än förra veckans, som enligt pni på skrubu hade dålig framgång. Jag måste ju också för min del erkänna att jag inte ens försökte svara på frågorna förra veckan – eller borde man kanske säga fråga på svaren i det här fallet?

I vilket fall som helst behandlar veckans femma filmer:

1. Vad kännetecknar en bra film?
2. Vilken är den senaste bra filmen du har sett?
3. Vad kännetecknar en dålig film?
4. Vilken är den senaste dåliga filmen du har sett?
5. Dina filmplaner inom den närmaste framtiden? Vilken film borde man se?

Och sedan till svaren:

1. Handlingen får inte vara alltför förutsägbar, fotot får gärna vara kreativt och/eller vackert, och skådespelarprestationerna bra. Beroende på filmens genre spelar också humorn en viktig roll.
2. Det är nog Woody Allens Match Point.
3. Det är väl i stort sett motsatsen till svaren på fråga nr. 1. Övertydlighet tycker jag speciellt illa om.
4. Svår fråga. Jag väljer ganska noga vilka filmer jag ser för att undvika misslyckade val. Under den senaste tiden har jag inte gått på några minor.
5. Jag ser mest på filmer på dvd och går sällan på bio. Under den närmaste framtiden har som som projekt att se så många av Pedro Almodovars filmer som jag kan.