Jag har med spänning följt med hur historien med Sonys DRM-rootkit har utvecklats. Nu läste jag just på Helsingin Sanomats teknologiblogg 5G att F-Secure har hittat det första viruset som använder sig av Sonys rootkit. Heja Sony…
Läs mer om fyndet här (på finska).
Jag kollade just in Song Fight för första gången på länge. Song Fight är en webbplats där musiker kan tävla om ära och berömmelse genom att delta i veckotävlingar kring något speciellt tema. Förra veckan var rubriken ”Welcome to ___”, och det vinnande bidraget med titeln ”Welcome to Windows” är verkligt toppenroligt! Musiken är komponerad och exekverad av Jim of Seattle och utvecklas till ett slags duell mellan musikern och hans operativsystem. Kolla in låten!
Idag är det måndag, men jag svarar ändå på senaste fredagsfyra nu. Temat är datorer.
1. Vilket operativsystem är det på datorn du använder nu?
På min dator på jobbet har jag Windows XP. Hemma har jag också Windows XP, fast där skulle jag gärna köra OS X eller Linux. Jag får väl lov att skaffa mig en bärbar Apple…
2. Föredrar du bärbara eller stationära datorer? Varför?
Egentligen tycker jag bättre om bordsmaskiner, främst på grund av ergonomin men även av ekonomiska skäl. Ibland skulle det vara helt praktiskt att ha en bärbar som komplement.
3. Har du en egen dator? Hur kommer det sig?
Jo, jag har en egen dator. Om jag inte hade någon egen maskin skulle vi inte ha någon dator hemma – en situation som känns nästan omöjlig. Den behövs helt enkelt.
4. Hur ofta är du vid en dator?
Ofta, på jobbet nästan hela tiden och hemma ibland på kvällarna. Man kan nog säga att jag använder datorer dagligen.
Fram tills nu har Artur oftast sagt antingen ”mamma” eller ”pappa”. Det gör han visserligen ännu, men under den senaste tiden har ett nytt favoritord utkristalliserats. Morgon, middag och kväll säger han ”kakk-oo”. Det betyder kakao, och man kan verkligen säga att han har upptäckt den drycken. När han vaknar på morgonen sätter han sig upp i sängen och ropar ”kakk-oo”. När man lagar morgon- eller kvällsgröt står han bredvid och säger ”kakk-oo, kakk-oo”, som för att försäkra sig om att man inte har glömt bort att han skall dricka kakao till gröten. Om man inte genast reagerar på vad han säger får rösten ett allt mer upprört tonfall ända tills han börjar skrika. Och det fungerar ju, senast då gör man nog någonting åt saken. Av någon anledning har i alla fall kakaon för honom blivit synonym med maten, han vill alltid ha kakao att dricka till allting. Det skojiga med det hela är att han själv kan meddela oss om det – det är roligt att han lär sig tala!
Jag satt på jobbet när jag skrev det här inlägget. När jag kom hem och började laga mat åt barnen kom Artur till köket och ville ha kakao. När jag hörde honom insåg jag att min transkription inte gör hans uttal rättvisa. Det borde snarare vara ”kaaka-oo” och inte ”kakk-oo”.
Idag har jag tagit ett rejält kliv mot nutiden – jag har lämnat disketteran bakom mig och köpt ett usb-minne. Fast jag kallar den hellre minnepinne, ett uttryck myntat av min bror Simon och som jag tycker att betydligt roligare. Valet föll på en Sandisk Cruzer Micro med 512 MB minne. Den verkar vara liten och bra och då den dessutom har utbytbara skal i grälla och fula färger var jag ju bara tvungen att slå till. En fråga kvarstår – skall jag använda det ljusröda eller ljusblå skalet?!?
Uppdatering: En Google-sökning visar att också norrmännen talar om minnepinne. Eventuellt har Simon fått uttrycket därifrån…
Igår gick jag på bio med Harald för första gången. Han tyckte att det var mycket spännande och påpekade under hela förmiddagen minst var femte minut att det skall bli roligt att gå på bio. Efter att ha packat popcorn och godis i ryggsäcken gick vi sedan iväg till biografen för att se på ”Wallace & Gromit: The Curse of the Were-rabbit”. De leranimerade figurerna var bekanta för Harald från tidigare, eftersom han har sett på de tidigare Wallace & Gromit-filmerna hos farmor och farfar.
Filmen var rolig, inte bara för Harald utan även för mig själv. Eftersom jag är mycket förtjust i den såkallade britthumorn som även Wallace & Gromit företräder var jag ganska säker på att jag skulle uppskatta den. Det enda orosmomenten var väl att Harald kanske inte skulle hänga med i handlingen, eftersom filmen gick på engelska, eller att han skulle bli alltför rädd. Visst blev han ju skrämd på vissa ställen, men aldrig så mycket att det skulle ha blivit något problem av det. När det gäller handlingen är filmen till all lycka rätt så visuell, vilket underlättade saken. Jag förklarade på svenska då när det behövdes.
Den här nya långfilmen med Wallace & Gromit rekommenderar jag verkligen varmt. Den är mycket underhållande, är fullspäckad med skojiga parodier på flera andra filmer och filmgenrer och är kort sagt en film värd att se. Så länge man inte väntar sig något djupt drama det vill säga, för det måste väl erkännas att så mycket mer än underhållning är den ju nog inte.
Tekniskt sett är den en helt suverän animationsfilm. I dessa tider när allt fler och fler överger den traditionella animationstekniken och övergår till datorskapad grafik (inget fel på det i sig) är det uppfräschande när någon tror på och håller fast vid en så ärorik tradition som leranimationen är. Och om man dessutom gör det så suveränt bra kan det inte annat än bli en succé av det hela.
Och Harald då? Jo, han tyckte nog om filmen han med. Och visst var det skoj att sitta bredvid honom i bänken och leva sig in i filmen – skratta åt de dråpliga skämten, bli skrämd av varulvskaninen och sitta som på nålar innan den spännande situationen äntligen löste sig i slutet. Biobesöket gav mersmak, på mer än ett plan.
På bokmässan förra året hittade jag tre BookCrossing-böcker som jag plockade med mig hem. En av dem, Isabel Allendes Andarnas hus, läste jag genast och placerade därefter på en bänk på Centralen i Stockholm. De två övriga har bara blivit liggande i bokhyllan och väntat på ett lämpligt tillfälle.
Detta tillfälle kom för ett par veckor sedan då jag behövda något läsbart för ett par resor till Helsingfors. Jag tog med mig Isaac Bashevis Singers Trollkarlen från Lublin och började läsa. Ett par dagar, och närmare 500 km, senare hade jag läst den.
Som vanligt när det gäller Singer är det en fängslande berättelse, och jag läste boken mycket gärna. Men när det kommer till kritan var det inte så mycket av läsupplevelsen som stannade kvar efter att jag slagit ihop pärmarna för sista gången. Jag saknade ett visst djup i berättelsen, något som skulle beröra mer än vad som nu var fallet. Lite mer än den där ”vad händer härnäst”-känslan, så att säga.
Jag hade tänkt ta med boken till årets bokmässa och lämna den där, men det glömde jag förstås bort. Så nu ligger den hemma i bokhyllan igen och väntar på att jag skall hitta något bra ställe att lämna den på.
Jag var på min vanliga tisdagskörövning idag. CCA håller för tillfället på och övar inför en konsert i Mikaelskyrkan den 3 november, då vi skall uppträda med Leoš Janáčeks Mša Glagolskaja, eller Glagolitisk mässa på svenska. Oj vad skoj att sjunga på gammal kyrkoslaviska. Och speciellt roligt blir det när tenoren skall klämma i med en hög ton, jag tror det var ett b, på den vackra vokalen ”mrt”! Liknande tungvrickande ställen finns det fler av – många fler, kan jag lova. Men musiken är vacker, och vi kommer nog att få språket under kontroll i tid till konserten. Det lönar sig definitivt att komma på konserten om man råkar ha möjlighet att besöka Åbo den 3.11.
Min gamla trotjänare till cykel har blivit utbytt. Efter att växlarna slutat fungera och fastnat på högsta växeln tröttnade jag kapitalt och började leta efter en ny cykel åt mig. Först lutade jag lite åt att skaffa något riktigt billigt, typ Biltema, men efter att ha läst en stund på Fillari-lehtis diskussionsforum konstaterade jag att det antagligen skulle vara en mycket dum idé. Så jag började leta efter något annat, i en aningen högre prisklass.
Sen hittade jag till Kauppa-Veljet och såg att de sålde Gary Fishers Tiburon för 299 €. Den här cykeln var så pass förmånlig att jag bestämde mig för att byta ut min åtminstone 15 år gamla 5-växlade Crescent. Åtminstone hittills har den nya cykeln nog infriat förväntningarna.
Jo, jag vet – jag har inte skrivit några inlägg på verkligt länge. Och nu är jag igen här i den pinsamma situationen att jag skriver för att be om ursäkt för detta. Jag hade tänkt låta bli att skriva det här inlägget och istället bara börja på ny kula, men då hade jag missat det här unika tillfället att skylla ifrån mig och peka på jobbet, fritidsintressena och allt annat som tar mycket av min tid. Jag lämnar med flit bort familjen från den där listan, för frun och barnen har jag tyvärr ägnat allt för lite tid. Hoppas att jag så småningom kan bättra mig vad gäller den saken.
Fortsätt läsa Obligatoriskt ”länge sedan sist”-inlägg