Ett par kyrkor på Västbanken har attackerats med molotovcocktails och en italiensk nunna har blivit skjuten till döds i Mogadishu. Alla händelserna har på sätt eller annat sagts vara något slags hämnd för påven Benedictus XVI uttalande tidigare i veckan, då han citerade en medeltida text som kritiserade islam. Vad i hela fridens namn tänker de här synbarligen tankehämmade klantarna? Jag har nämligen verkligt svårt att se logiken i följande resonemang:

1. Påve kritiserar islam för att vara en våldsam religion.
2. Muslimer världen över blir förargade över den grova generaliseringen.
3. Islamister protesterar mot påves uttalande genom att bränna ett par kyrkor och skjuta en katolsk nunna.

Jag bara frågar mig: hur dum får man bli? Inser de inte att det här bara så att säga bevisar påvens uttalande? Det är ju åtminstone så som allmänheten kommer att uppfatta det, trots alla moderata muslimers försök att hävda annat.

[tags]påven,islam,muslimer,extremister,idioti[/tags]

För en halv timme sedan tog 11 september 2006 slut. Det var fem år sedan World Trade Center, de såkallade tvillingtornen, totalförstördes. Minnesdagen har givetvis märkts i media, speciellt i de amerikanska media som jag sporadiskt följer med på nätet. Även Veckofemman på skrubu påminner oss om händelserna fem år tillbaka.
Det är fem år sedan. Veckofemman handlar om händelserna den elfte september, år tvåtusenett.

1. Var var du när du hörde om terrorattackerna i USA 11.9 2001?
2. Hur kändes det då?
3. Har du sett någon film som behandlar/tangerar ämnet (som United 93 eller Fahrenheit 9/11)?
4. Har 9/11 påverkat ditt liv på något sätt?
5. Finns det något som du skulle vilja tillägga? Ordet är fritt.

Mina svar:

1. På körövning i Helsingfors. Jag hade inte tillgång till vare sig TV eller dator före sent på kvällen när jag kom hem till Åbo, då jag insåg vidden av förstörelsen.
2. Overkligt och obehagligt.
3. Jag såg Michael Moores Fahrenheit 9/11 för några månader sedan. Han är sitt vanliga jag, det vill säga alldeles för populistisk för min smak, även om vi delar politisk grundsyn.
4. Ärligt talat nej.
5. Även om händelsen givetvis i sig är alldeles grym och förkastlig måste jag nog tillägga att jag inte har mycket till övers för USA:s regerings sätt att hantera situationen. Det verkar snarare som om man utnyttjar människors (irrationella) rädsla för terrorister för att driva genom vilka lagförslag och militära projekt som helst. T.ex. Irakkriget motiverade man med hotet från terrorister, även om Irak hade absolut ingenting att göra med 9/11. Oärlig och dålig politik.

Firar födelsedag i Lappträsk. Förtätad stämning, säkert femtio människor samtidigt i en tvåa. På golvet en heltäckande matta av lekande barn. Stoj, stim och en dansande hamster utklädd till kyckling. Ett liv, och vilket liv sen!

Nästa vecka börjar studierna igen. För mig innebär det att jag sitter på föreläsningar för första gången på 1½ år. Kul! 🙂

Hösten kommer att bli en soppa av olika ämnen. Förutom två mattakurser kommer jag att läsa en astronomikurs, en finskakurs, en italienskakurs och eventuellt en egyptologikurs. Det blir allt mellan himmel och jord, med andra ord.

Vid sidan av studierna kommer jag att fortsätta jobbet på Kyrkans informationscentral, men bara en dag i veckan. Efter att ha jobbat där i ett år och två månader på heltid känns det skönt att minska arbetsmängden och återuppta studierna istället. 😛

Inspirerad av ett par diskussioner på Karin Erlandssons (relativt) nystartade blogg började jag fundera på bloggandets väsen. Det var ganska länge sen jag sist ägnade det en grundlig funderare, eftersom bloggarna och bloggandet som idé har blivit ett så vardaglig fenomen i min värld. Nästan allt mitt slösurfande på nätet består numera av bloggläsning. För att undvika att ge en bild av mig själv som nyfiken-i-en-strut måste jag ju tillägga att endast en liten del av dessa bloggar är av dagbokskaraktär, de andra behandlar mina intressen, som till exempel musik, fotografering, teknik och politik.

Karin skriver att hon startat sin blogg för att se vad det hela går ut på och därefter kunna ta ställning till om det är bra eller inte. Vidare skriver hon att hennes uttalade princip är att skriva endast om sig själv och inte om familj, jobb eller vänner. Det var när jag läste det här som mina tankeprocesser satte igång. Jag undrar nämligen om det överhuvudtaget är möjligt att blogga endast om sig själv. Mänskan är ju trots allt normalt en mycket social varelse. Den intressantaste delen av våra liv är den del vi lever i interaktion med vår omvärld, antingen det är på jobbet, hemma med den eventuella familjen eller med våra vänner. Därför tror jag också att de intressantaste personliga inläggen uppstår när man berättar om eller reflekterar kring sin egen omvärld. Det här behöver ju givetvis inte betyda att man breder ut hela sin bekantskapskrets privatliv inför halva världen.

Å andra sidan kan man ju också tänka sig att vi egentligen menar ganska samma sak men uttrycker oss lite olika. För jag förespråkar inte alls en bloggstil vars poäng är att exploatera alla på något sätt närstående. Jag skriver nog om mina nära och kära, men gör det endast då det har en klar och tydlig koppling till mig själv. Det är åtminstone min ambition.

Jag upphör aldrig att förvånas över mina barns aldrig sinande kreativitet när det gäller ord. De skapar helt fördomsfritt och hämningslöst nya ord enligt behov. För en liten stund sedan hittade Artur igen på ett av sina ofelbart underhållande uttryck. Han frågade vart ”väderlådaljudet” hade tagit vägen. Mina första associationer gick förstås till eufemismen ”släppa väder”, men det visade sig att han talade om leverlådeljud. Vad det sen är för något har jag ingen aning om, det återstår att försöka utreda. Barnen tänker i förunderliga banor.