Jag får väl lov att ta tillbaka en del av det jag skrev igår. Tydligen har en majoritet av finländarna fortfarande en vettig inställning till politikernas privatliv. Synd bara att minoriteten skall påverka mediernas bevakning så förbaskat mycket…

Dags för veckans fredagsfyra med temat tid.

1. Låter du tiden ha något inflytande i ditt liv eller ordnar du upp livet på något annat sätt?

För det mesta styr nog tiden mitt liv. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad som skulle kunna ”ordna upp livet” om det inte vore tiden…

2. Föredrar du väggklocka, armbandsur eller mobiltelefonklockan?

Jag föredrar armbandsur, men har varit alltför lat för att byta batteriet och använder därför mobilen. Det är löjligt klumpigt att plocka fram den varje gång man vill veta vad klockan är.

3. Är det dags att byta ut de gamla tidszonerna mot någonting annat nu när internet får ett allt större inflytande?

Swatch försökte ju med Swatch Internet Time som anges i .beats, men hade ingen större framgång. Jag tror inte att det går speciellt bra att ändra på systemet med tidszoner. Mänskans livsrytm är trots allt rätt så bunden till solens gång, trots internet och kontakter över tidszongränserna.

4. Har du lätt för att komma ihåg tider?

Egentligen inte, men min gamla och trogna Handspring Visor Deluxe gör ett gott arbete så jag glömmer sällan bort något jag kommit överrens om.

Jag har redan länge tänkt att vi kanske så småningom borde börja läsa lite längre böcker för Harald. Det säger ju sig självt att de böcker vi läser tillsammans med lillebror Artur inte riktigt räcker som intellektuell stimuli för honom:
– ”Var är bollen, Artur?”
– ”Ja, dääär är bollen, duktigt Artur.”
– ”Och hur låter hunden då, Artur?”
Det behövs lite mer för att tillfredställa en fyraårings litterära aptit.

Så jag blev glad när jag märkte att Sonja kommit till insikt om samma sak. Vid senaste biblioteksbesök lånade vi sedan Ronja Rövardotter och började läsa den för Harald som godnattsaga. Dundersuccé! Han tycker verkligen om boken, och lyssnar gärna till ett helt kapitel per gång. Det är mycket mer text på en gång än han någonsin tidigare orkat höra på. Tydligen blir också Harald äldre och mognare…

Jag har under flera års tid irriterat mig åt SUV-bilarnas frammarsch. Att de har tagit över hälften av marknaden i USA är väl inte så mycket att göra åt – amerikanerna har ju redan i flera decennier tyckt om att köra bensinslukande monsterbilar. Men när de här fordonen nu börjar göra allt större insteg också på våra europeiska marknader blir jag sur. Man ser allt fler av dem, och alla förstås i situationer där förarna inte har någon som helst nytta av de fina terrängegenskaperna, fyrhjulsdriften och så vidare. Onödigt slöseri med naturresurser, säger jag! Det är bra, kör dem där de gör någon nytta – ute på landet, i backig terräng, när man behöver köra ute i terrängen där det inte finns några ordentliga vägar. Men snälla, låt bli att köpa dem för att köra i stadsmiljö.

Som socker på botten några rätt roliga anti-suvlänkar som jag snabbt googlade fram:

• http://www.idontcareaboutair.com/humour/index.shtml
• http://www.suvsuck.org
• http://www.suv.org

Och avslutningsvis Sport Utility Vehicle Owners of Americas webbplats. I sina smått desperata försök att övertyga allmänheten om att SUVarna verkligen behövs och att de i själva verket inte alls är oekologiska är den smått komisk även den.

Under ett besök i KappAhl i Åbo tidigare idag hittade jag den här skylten. Trevligt för en jämställdhetsivrare att se att männen inte är helt bortglömda när det gäller infoskyltar i rulltrappor och dylikt. Eller är det kanske en kvinna i byxor…

Tim Johansson, journalist på Hbl, har en kolumn om bloggande i dagens Husis. Det är skoj att märka att bloggandet börjar ha genomslagskraft också i de vanliga finlandssvenska medierna. Synd att han inte avslöjade vilken finlandssvensk blogg som är den mest besökta. Det hade varit intressant att veta…

Efter 11 veckor paus tar jag igen itu med Fredagsfyran. Den här veckan är temat barnfostran, ett ämne som verkligen intresserar mig.

1. Vilket förhållningssätt skall man ha mot sitt barn? Sträng lärare, kompis, förebild eller något annat?

Absolut inte sträng lärare, men inte heller kompis. Om man lyckas med att bli en förebild för sitt barn har man nog gjort väl ifrån sig (förutsatt förstås då att barnet har ambitionen att bli en god mänska). Jag tror att det optimala ligger någonstans mellan lärare och kompis, dvs. att man kan umgås med sitt barn utan att det hela tiden känner sig pressat att prestera och bevisa. Samtidigt måste man förstås sätta gränser och våga säga nej, betydligt oftare än man gör med sina kompisar. Oj, det här var lätt att skriva men betydligt svårare att omsätta i praktiken…

2. Vems ansvar är det och hur rättar man till det om man uppfattar att ens barn börjar komma snett?

Föräldrarnas ansvar, helt klart. Hur man rättar till det är svårare att svara på, men jag är helt övertygad om att man kommer mycket längre med diskussioner och dialog än med straff. Det är viktigt att man får till stånd en situation där båda parter strävar mot samma mål, så att ingen sätter sig på bakhasorna och saboterar. Igen lättare sagt än gjort, men man måste ju ha ambitioner.

3. Är det en rättighet att ha barn?

Det tycker jag inte. Snarare en gåva. Jag har heller aldrig tyckt om uttrycket att skaffa barn, för mig har det en negativ klang. Barn är ingen konsumtionsprodukt som man skaffar sig, de är en gåva som man får ta emot. Eller kanske snarare ett lån, så småningom blir de ju sina egna, så att säga.

4. Hur gör man för att ge ett barn en så bra start i livet som möjligt?

Vansinnigt svåra frågor den här gången! Jag tror som sagt på dialog mellan föräldrar och barn. En bra start kan innefatta så mycket, men det viktigaste tror jag att är en ödmjuk livsattityd och en förmåga att hantera såväl framgångar som motgångar utan att tappa greppet. Klarar man av att ge sina barn det här tycker jag man har lyckats. Sen skulle det ju inte vara helt fel att kunna ge också materiella saker, men det är i alla fall sekundärt.

Nu är vi äntligen tillbaka i Åbo efter en drygt två veckor lång sejour på Öland och i Sibbo. På Öland pilgrimsvandrade vi (se fruns långa inlägg om saken) och i Sibbo firade jag och barnen något slags semester medan Sonja jobbade. Men nu är vi som sagt tillbaka i vår trespråkiga hemstad. Skylten på bilden finns på Föri, en liten färja som trafikerar över Aura å.

Inläggets rubrik får stå för många olika saker. Jag är äntligen tillbaka på nätet då ADSL-anslutningen slutligen är öppnad. Jag har äntligen kommit mig för att skriva något här på basseblog. Jag är äntligen i färd med att skriva på gradun som har legat på is sedan förra sommaren.

De yttre ramarna för vårt liv har ändrat radikalt sedan senaste inlägg. Som jag antydde i bildtexten till gårdstalkobilden var vi då i färd med att flytta vårt bohag till Sofiegatan. Där har vi nu då bott i snart en och en halv månad och börjar så småningom känna oss rätt hemmastadda. Huset är så gott som färdigt inrett, alla nya möbler köpta och de gamla vi inte ville ha kvar har vi kört bort. Fortsätt läsa Äntligen tillbaka! →