Jag upphör aldrig att förvånas över mina barns aldrig sinande kreativitet när det gäller ord. De skapar helt fördomsfritt och hämningslöst nya ord enligt behov. För en liten stund sedan hittade Artur igen på ett av sina ofelbart underhållande uttryck. Han frågade vart ”väderlådaljudet” hade tagit vägen. Mina första associationer gick förstås till eufemismen ”släppa väder”, men det visade sig att han talade om leverlådeljud. Vad det sen är för något har jag ingen aning om, det återstår att försöka utreda. Barnen tänker i förunderliga banor.