Inspirerad av ett par diskussioner på Karin Erlandssons (relativt) nystartade blogg började jag fundera på bloggandets väsen. Det var ganska länge sen jag sist ägnade det en grundlig funderare, eftersom bloggarna och bloggandet som idé har blivit ett så vardaglig fenomen i min värld. Nästan allt mitt slösurfande på nätet består numera av bloggläsning. För att undvika att ge en bild av mig själv som nyfiken-i-en-strut måste jag ju tillägga att endast en liten del av dessa bloggar är av dagbokskaraktär, de andra behandlar mina intressen, som till exempel musik, fotografering, teknik och politik.

Karin skriver att hon startat sin blogg för att se vad det hela går ut på och därefter kunna ta ställning till om det är bra eller inte. Vidare skriver hon att hennes uttalade princip är att skriva endast om sig själv och inte om familj, jobb eller vänner. Det var när jag läste det här som mina tankeprocesser satte igång. Jag undrar nämligen om det överhuvudtaget är möjligt att blogga endast om sig själv. Mänskan är ju trots allt normalt en mycket social varelse. Den intressantaste delen av våra liv är den del vi lever i interaktion med vår omvärld, antingen det är på jobbet, hemma med den eventuella familjen eller med våra vänner. Därför tror jag också att de intressantaste personliga inläggen uppstår när man berättar om eller reflekterar kring sin egen omvärld. Det här behöver ju givetvis inte betyda att man breder ut hela sin bekantskapskrets privatliv inför halva världen.

Å andra sidan kan man ju också tänka sig att vi egentligen menar ganska samma sak men uttrycker oss lite olika. För jag förespråkar inte alls en bloggstil vars poäng är att exploatera alla på något sätt närstående. Jag skriver nog om mina nära och kära, men gör det endast då det har en klar och tydlig koppling till mig själv. Det är åtminstone min ambition.