Jag har skrivit en hel del om Artur i min blog under den senaste tiden, men Arturs storebror Harald förtjänar nog också ett omnämnande. Han har varit en verkligt fin och gullig storebror, som bryr sig mycket om Artur, som han kallar ”min bebis”. Varje gång Artur påminner oss om sin existens är Harald noga med att vi skall reagera. ”Pappa, nu min bebis tåta” kan han t.ex. säga, vilket översatt till standardsvenska blir ”Pappa, Artur gråter”.

Därför var det extra hjärtskärande när han idag diskuterade med Sonja och mig om hur det har varit nu när han har en lillebror här hemma. Han berättade för oss att han tycker att det är ”bombigt” (jobbigt) när Artur bara äter och äter – för Haralds del är effekten den att mamma inte riktigt har tid att leka med honom. Jag och Sonja diskuterade det här rätt mycket i slutskedet av graviditeten och vi har nog varit förberedda, men det känns ju förstås ändå ”bombigt” också för föräldrarna när Harald blir ledsen.

Vi tröstar oss med att han största delen av tiden är jättegullig och sköter om sin bebis på bästa tänkbara sätt. På något sätt kommer man väl nog alltid över det här svartsjukestadiet.