Kategoriarkiv: Dagbok

Veckofemman 47 -06

Efter en horribelt lång paus i bloggandet, närmare tio veckor blir det väl sen sist, skall jag nu igen en gång försöka ta mig i kragen. Och vad är väl ett bättre sätt än att svara på några veckofemmor på en gång. Då behöver man åtminstone inte några egna uppslag att blogga om. Varsågoda, veckofemman för vecka 47:
När har du senast gått på följande nöjen? Berätta också vad du såg och varför, eller om du aldrig har besökt dem.

  1. Opera?
  2. Teater?
  3. Galleri?
  4. Museum?
  5. Balett?

Och mina svar:

  1. Den senaste operan var en barnopera baserad på Sjostakovitjs filmmusik till en tecknad film. Den såg jag tillsammans med hela familjen. Den senaste vuxenoperan var troligen Smetanas Brudköpet på Kungliga Operan i Stockholm, men jag är inte säker på att jag minns rätt. Jag går inte på opera så ofta som jag skulle vilja.
  2. Det var musikalen Elisabeth på Åbo stadsteater (Turun kaupunginteatteri). Jag blev bjuden på teaterns 60-årsjubileum.
  3. Det är ju egentligen inte ett galleri, men jag och Harald besökte Kiasma (museum för modern konst i Helsingfors) i våras.
  4. Harald, Artur och jag besökte Åbo slott för några månader sedan. Speciellt Harald är en verklig museientusiast, han går gärna på museum och kan stanna nästan hur länge som helst.
  5. Det här är en skamfläck i min kulturella bildning. Jag kan inte minnas att jag skulle ha varit på klassisk balett en enda gång. Däremot har jag nog sett flera dansföreställningar med modern dans, t.ex. på dansteatern ERI.

Intressanta frågor den här gången. Jag saknade bara frågan om konsertbesök…

Visa mig vägen…

Något oklar körriktning

Ibland kan skyltning göra mer skada än nytta. Jag måste ärligt erkänna att det tog mig ganska länge att reda ut hur det är meningen att man skall köra här. Fotot är taget i Åbo, vid Allégatans Hesburger. (För eventuella rikssvenska gäster kan jag nämna att ordet ”ajosuunta” betyder körriktning.)

Kontakt till omvärlden

En längre tid har jag varit utan nätkontakt på min egen dator. Sedan idag på eftermiddagen är ordningen dock återställd, och visst märker man hur stor del av t.ex. kommunikationen och informationssökningen som går elektroniskt. Detta till trots kommer jag faktiskt ikväll att skriva en uppsats på gammalt sätt, med papper och penna.

Om pojk- och flickfärger

Idag när jag och barnen gick hem från dagis såg vi en pärlemorsfärgad bil som stod parkerad vid trottoarkanten. Jag tyckte att det var en ganska snygg färg och sade det högt, varpå Harald kontrade med en snabb replik: ”Nä, jag tycker inte att den där är så snygg, för det där är ingen pojkfärg.” Sjutton också, tänkte jag. Här har man hållit på i fem år och försökt att på alla sätt och vis göra något åt sådana här könsstereotypier, och sedan kommer det sånt här. Jag kunde ändå inte låta bli att gräva lite djupare i det hela, och frågade därför vilka färger han tycker att är pojkiga. Hans svar fick mig på gott humör igen: ”Nå rött förstås!”. Kanske vi inte har misslyckats i alla fall.

[tags]feminism,kön,barn[/tags]

Veckofemman 38 -06

Flunsa och feber. Trötthet och klagovisor. En del dukar under av bakteriernas kraft, andra står emot. Veckofemman har ett sjukt tema.

  1. Har du redan drabbats av höstens snuva, flunsa eller kanske magsjuka?
  2. Vad gör du får att hålla sjukdomarna borta?
  3. Hur kämpar du mot ”bobborna” om sjukdomen redan har slagit till?
  4. Har probiotiska och hälsofrämjande livsmedel egentligen någon effekt?
  5. Vad anser du om influensavaccin, gör de någon nytta eller är det placebo?

Och därefter mina svar:

  1. Lite snuva har jag haft, ingenting värre.
  2. Inte speciellt mycket, faktiskt. Försöker komma ihåg att tvätta händerna rätt ofta.
  3. Någon slags medicin, oftast. C-vitaminer om det handlar om flunsa.
  4. Säkerligen, men jag har aldrig prövat så jag vet inte.
  5. Jag tog vaccinet för första gången förra året. Om jag kommer rätt ihåg blev jag inte allvarligt sjuk under vintern, men vad det säger om vaccinet vet jag inte.

Veckofemman är i vanlig ordning hämtad från skrubu och översatt av mig.

Hur dum får man bli?

Ett par kyrkor på Västbanken har attackerats med molotovcocktails och en italiensk nunna har blivit skjuten till döds i Mogadishu. Alla händelserna har på sätt eller annat sagts vara något slags hämnd för påven Benedictus XVI uttalande tidigare i veckan, då han citerade en medeltida text som kritiserade islam. Vad i hela fridens namn tänker de här synbarligen tankehämmade klantarna? Jag har nämligen verkligt svårt att se logiken i följande resonemang:

  1. Påve kritiserar islam för att vara en våldsam religion.
  2. Muslimer världen över blir förargade över den grova generaliseringen.
  3. Islamister protesterar mot påves uttalande genom att bränna ett par kyrkor och skjuta en katolsk nunna.

Jag bara frågar mig: hur dum får man bli? Inser de inte att det här bara så att säga bevisar påvens uttalande? Det är ju åtminstone så som allmänheten kommer att uppfatta det, trots alla moderata muslimers försök att hävda annat.

[tags]påven,islam,muslimer,extremister,idioti[/tags]

Veckofemman 37 -06

För en halv timme sedan tog 11 september 2006 slut. Det var fem år sedan World Trade Center, de såkallade tvillingtornen, totalförstördes. Minnesdagen har givetvis märkts i media, speciellt i de amerikanska media som jag sporadiskt följer med på nätet. Även Veckofemmanskrubu påminner oss om händelserna fem år tillbaka.
Det är fem år sedan. Veckofemman handlar om händelserna den elfte september, år tvåtusenett.

  1. Var var du när du hörde om terrorattackerna i USA 11.9 2001?
  2. Hur kändes det då?
  3. Har du sett någon film som behandlar/tangerar ämnet (som United 93 eller Fahrenheit 9/11)?
  4. Har 9/11 påverkat ditt liv på något sätt?
  5. Finns det något som du skulle vilja tillägga? Ordet är fritt.

Mina svar:

  1. På körövning i Helsingfors. Jag hade inte tillgång till vare sig TV eller dator före sent på kvällen när jag kom hem till Åbo, då jag insåg vidden av förstörelsen.
  2. Overkligt och obehagligt.
  3. Jag såg Michael Moores Fahrenheit 9/11 för några månader sedan. Han är sitt vanliga jag, det vill säga alldeles för populistisk för min smak, även om vi delar politisk grundsyn.
  4. Ärligt talat nej.
  5. Även om händelsen givetvis i sig är alldeles grym och förkastlig måste jag nog tillägga att jag inte har mycket till övers för USA:s regerings sätt att hantera situationen. Det verkar snarare som om man utnyttjar människors (irrationella) rädsla för terrorister för att driva genom vilka lagförslag och militära projekt som helst. T.ex. Irakkriget motiverade man med hotet från terrorister, även om Irak hade absolut ingenting att göra med 9/11. Oärlig och dålig politik.

Hemma hos Madicken

Firar födelsedag i Lappträsk. Förtätad stämning, säkert femtio människor samtidigt i en tvåa. På golvet en heltäckande matta av lekande barn. Stoj, stim och en dansande hamster utklädd till kyckling. Ett liv, och vilket liv sen!

Studierna börjar

Nästa vecka börjar studierna igen. För mig innebär det att jag sitter på föreläsningar för första gången på 1½ år. Kul! 🙂

Hösten kommer att bli en soppa av olika ämnen. Förutom två mattakurser kommer jag att läsa en astronomikurs, en finskakurs, en italienskakurs och eventuellt en egyptologikurs. Det blir allt mellan himmel och jord, med andra ord.

Vid sidan av studierna kommer jag att fortsätta jobbet på Kyrkans informationscentral, men bara en dag i veckan. Efter att ha jobbat där i ett år och två månader på heltid känns det skönt att minska arbetsmängden och återuppta studierna istället. 😛

Metabloggande

Inspirerad av ett par diskussioner på Karin Erlandssons (relativt) nystartade blogg började jag fundera på bloggandets väsen. Det var ganska länge sen jag sist ägnade det en grundlig funderare, eftersom bloggarna och bloggandet som idé har blivit ett så vardaglig fenomen i min värld. Nästan allt mitt slösurfande på nätet består numera av bloggläsning. För att undvika att ge en bild av mig själv som nyfiken-i-en-strut måste jag ju tillägga att endast en liten del av dessa bloggar är av dagbokskaraktär, de andra behandlar mina intressen, som till exempel musik, fotografering, teknik och politik.

Karin skriver att hon startat sin blogg för att se vad det hela går ut på och därefter kunna ta ställning till om det är bra eller inte. Vidare skriver hon att hennes uttalade princip är att skriva endast om sig själv och inte om familj, jobb eller vänner. Det var när jag läste det här som mina tankeprocesser satte igång. Jag undrar nämligen om det överhuvudtaget är möjligt att blogga endast om sig själv. Mänskan är ju trots allt normalt en mycket social varelse. Den intressantaste delen av våra liv är den del vi lever i interaktion med vår omvärld, antingen det är på jobbet, hemma med den eventuella familjen eller med våra vänner. Därför tror jag också att de intressantaste personliga inläggen uppstår när man berättar om eller reflekterar kring sin egen omvärld. Det här behöver ju givetvis inte betyda att man breder ut hela sin bekantskapskrets privatliv inför halva världen.

Å andra sidan kan man ju också tänka sig att vi egentligen menar ganska samma sak men uttrycker oss lite olika. För jag förespråkar inte alls en bloggstil vars poäng är att exploatera alla på något sätt närstående. Jag skriver nog om mina nära och kära, men gör det endast då det har en klar och tydlig koppling till mig själv. Det är åtminstone min ambition.