Vi har i kanske ett års tid prenumererat på tidningen Meidän perhe, till en del för att öva upp finskan men i första hand för att vi tycker att den är en ganska bra familjetidning. I posthögen som väntade efter Englandsresan fanns senaste numret av tidningen, och för en gångs skull hann jag vara den första att läsa den. Vanligtvis brukar Sonja hinna först.

Den överlägset intressantaste artikeln i det här numret handlade om barn i ”dinosaurieåldern”, dvs. barn som begåvats med ett sällsynt djupgående intresse för de forntida kräldjuren. Att just den artikeln intresserade mig är inte speciellt långsökt – Harald är nämligen inne i just precis den fasen för tillfället. Artikelförfattaren har själv haft flera dinosaurieintresserade barn och hon beskriver precis på pricken hur leksaksdinosaurierna finns utspridda överallt i huset, hur de rytande minidinosaurierna springer omkring och anfaller både föräldrar och syskon med sina utsträckta klor och hur de har ett änglalikt tålamod med den mest avancerade paleontologiska facklitteratur man kan tänka sig.

Poängen med artikeln var att psykologer anser att den här typens fantasilekar är mycket nyttiga för barnen och att de stöder den personliga och sociala utvecklingen. Bland de intervjuade experterna finns bland andra Claes Andersson som hävdar att grandiositeten och känslan av omnipotens i de här lekarna är centrala för utvecklingen av kreativiteten. Många positiva följdverkningar för barnen med andra ord! Och när pappa dessutom är intresserad av naturvetenskap är steget till att stöda Haralds dinosaurintresse inte långt.

Synd bara att artikelns författare gör en blunder i sista meningen. Hon skriver (fritt översatt från finskan): Leve de små pojkarnas dinosaurfas! Hon kunde gott ha låtit bli att låsa dinosaurintresset vid barnens kön.