Inläggets rubrik får stå för många olika saker. Jag är äntligen tillbaka på nätet då ADSL-anslutningen slutligen är öppnad. Jag har äntligen kommit mig för att skriva något här på basseblog. Jag är äntligen i färd med att skriva på gradun som har legat på is sedan förra sommaren.

De yttre ramarna för vårt liv har ändrat radikalt sedan senaste inlägg. Som jag antydde i bildtexten till gårdstalkobilden var vi då i färd med att flytta vårt bohag till Sofiegatan. Där har vi nu då bott i snart en och en halv månad och börjar så småningom känna oss rätt hemmastadda. Huset är så gott som färdigt inrett, alla nya möbler köpta och de gamla vi inte ville ha kvar har vi kört bort.

Vi hade vissa problem med att få plats för en del saker. Mest huvudbry fick vi nog med böckerna och datorerna. Den ena bokhyllan fick alldeles bra plats i vardagsrummet men den andra visste vi verkligen inte var vi skulle placera. Till slut hamnade den i barnens rum, där den platsade med ett par millimeters marginal. Det börjar bli lite trångt om utrymmet så vi får väl lov att sluta upp att köpa böcker (jo, säkert…).

Det andra problemet var datorerna. Enligt planen skulle den bättre maskinen stå på mofas gamla skrivbord i vardagsrummet och den sämre uppe i den så kallade hallen. Först var det ju problemet med nätuppkopplingen, då telefonjacken råkade finnas just i de rum där vi inte hade tänkt ha datorer (bägge sovrummen och köket) och vi definitivt inte ville ha sladdar dragna genom trappan. Det skulle ju gå lätt att lösa med trådlöst nät – trodde jag. Komponenterna jag skaffade (basstationen D-Link DI-624 och PCI-korten D-Link DWL-G520) fungerade inte alls ihop som de skulle. Inte ens på fem meters håll med antennerna riktade rakt mot varandra var nätkontakten stabil. Jag skickade tillbaka skräpet och gick in för att ha endast en dator. Radikalt? Nåja, med två småbarn är det ändå svårt att få tid att sitta vid datorn. Nu står vår enda burk uppe i hallen, med en telefonsladd dragen in i mitt och Sonjas rum.