Igår gjorde hela familjen en söndagsutflykt till Kuhankuono. Området brukar kallas för fattigmans-Lappland, och efter att vandrat omkring i skogarna i ca tre timmar är jag benägen att hålla med. Den vandringsled vi valde, Soikeroinen och Mansikkapolku, var rätt kuperad vilket gjorde den intressant. Jag har ju alltid tyckt bäst om klippor och höga utkikspunkter så rutten passade mig riktigt bra.

En annan som trivdes var vår lilla stenbock Harald. Han hoppade omkring bland klipporna, sprang uppför branterna och studsade nerför på andra sidan – allt givetvis under föräldrarnas vaksamma uppsikt. Det fanns gott om farliga ställen, djupa skrevor och branta stup, men han har helt tydligt blivit tillräckligt stor för att rätt bra förstå vad han klarar av och vad som inte går att göra. Vi var mycket imponerade av hur långt han sist och slutligen orkade gå på sina korta ben, speciellt som han hade klagat över trötthet hela första biten av vandringen. Å andra sidan gick den delen längs en skogsväg. Väl inne på skogstigarna bar det nog av i hög fart. Han bevisade alltså tesen om att treåringar orkar med vad som helst så länge det är intressant.

Jag bar hela tiden Artur på ryggen i vår Karrimor babybärstol. Han orkade också riktigt bra med turen, det enda som hördes av honom var lite roliga rrrr-ljud då och då samt de söta babysnarkningarna när han sov.