Medborgarorganisationer som handelsvara?

Scenen är säkert bekant för många: du är ute på stan på shoppingrunda eller går något speciellt ärende, och hux flux är du överfallen av någon entusiastisk försäljartyp som vill att du skall stöda någon medborgarorganisation. Idag hände det mig igen.

Den här gången var det en Greenpeace-representant som överföll mig och frågade om jag har en kort stund att ge åt miljön. Vad svarar man på en sådan fråga? Självklart har jag en kort stund att ge miljön – den stunden får miljön av mig varje dag, t.ex. då jag tvättar tygblöjor! Men svaret blev i alla fall nekande, precis som hundrafemtioelva gånger tidigare: ”Nej, tyvärr, jag har inte råd att stöda Greenpeace/Röda Korset/Rädda Barnen/valfri annan organisation”.


Jag fick trots allt lite dåligt samvete, eftersom jag faktiskt anser att miljöskydd är viktigt och gärna stöder miljöorganisationer, däribland just Greenpeace. Samtidigt är det ett faktum att jag inte har de ekonomiska resurser som krävs för att förbinda sig att månatligen betala. Ur min irritation föddes en tanke. Ligger den här sortens verksamhet på lång sikt i de här organisationernas intresse?

Låt mig förklara hur jag menar. På kort sikt får de pengar, och det är ju bra. Säkert är det också drivkraften bakom de här kampanjerna. Problemet ligger väl i att organisationernas verksamhet på sätt och vis har blivit en konsumtionsvara. Har du dåligt samvete över att du belastar miljön? Gå ut på stan och köp lite Green Peace Of Mind ™ av din lokala återförsäljare. Blev du skakad av nyhetsbilderna från den senaste svältkatastrofen i Afrika. Inget problem – Röda Korset har boten, för bara 20 € i månaden. I det långa loppet tror jag inte att en sådan utveckling gagnar organisationerna. Den bidrar inte på något sätt till att öka medvetenheten om de verkliga orsakerna till problemen, och det är ju där som insatserna skulle behövas om arbetet skall ha någon effekt i längden.

Dessutom är det ju förbaskat irriterande att vara tvungen att ständigt säga nej till de här avlatsförsäljarna. Man vill ju inte ge ett intryck av en fullständigt känslokall och hänsynslös egoist, så det blir långa bortförklaringar om alla organisationer som man redan stöder. Onödigt…

Alternativt scenario: jag är en obotlig idealist, och det här tiggandet är det enda sättet att få folk att överhuvudtaget engagera sig i medborgarorganisationernas verksamhet. Men så fasligt illa kan det väl inte vara ställt?

Kommentera