Mina mediciner verkar göra sitt jobb, så jag mår lite bättre för varje dag som går. Fortfarande känner jag mig väldigt trött, mycket tröttare än vanligt, men det är väl sådana smällar man får ta när man är sjukledig.

Idag skulle det ha varit körövning med Chorus Cathedralis Aboensis, men det är inte mycket bevänt med min sångröst just nu. Dessutom kan man ju inte direkt kalla det vila att sitta på övning i tre timmar och sjunga Verdis Requiem för full hals. Jag får göra comeback sen när kroppen klarar det.

Något barn har vi inte fått ännu, vilket jag i mitt nuvarande tillstånd kanske är snarast tacksam för. Idag har det gått en vecka över beräknad tid, så mycket längre kan det knappast dröja innan Minimum tittar ut. På läkargranskningen idag konstaterade läkaren att inget väsentligt har ändrats på sex veckor. Hon föreslog också att vi som ”utdrivningsmekanism” skulle testa att beställa bord på Åbos dyraste restaurang (kanske Rocca eller Herman). Då skulle födseln antagligen börja i samma stund som huvudrätten kommer in på bordet. Tro’t den som vill…