Igår trodde jag att vi hade gjort ett genombrott. Artur somnade utan mammas hjälp – hon var långt borta, på syjunta i andra ändan av staden. Lite över klockan åtta lade jag honom i vagnen, gick ut på en liten kort promenad medan Harald tittade slut en film, och sedan sov han. Enkelt, behändigt och säkert fantastiskt skönt för mamma som i vanliga fall skulle ha skött om nattandet (se även hennes egen kommentar om saken).

Att det skulle vara så lätt kunde jag ju inte tro. Och tyvärr fick jag rätt, för ikväll gick det sedan inte alls. I två repriser klädde jag på Artur, lade honom i vagnen och travade iväg. Båda gångerna lommade vi tillbaka, han i min famn och jag skuffande en tom vagn framför mig. Artur totalvägrade nämligen så fort jag försökte få honom att hållas liggande, och när han väl lyckats sätta sig upp gjorde han sitt bästa för att falla ner också. Det var bara att ge upp. Också mitt smått fåfänga försök att lägga honom inomhus slutade dessvärre utan framgång – han bara skrek och skrek, och till sist orkade vi inte mer utan jag placerade honom i mammas famn där han sedan så småningom lugnade sig.

En tröst i det hela är ju förstås att det är rätt få barn i högstadieåldern som kräver att fortsättningsvis få somna vid just mammas bröst. Med andra ord finns det hopp ännu…

Kvällens ris: chauffören som nära på körde på Arturs vagn inne på gårdsområdet borde fråntas sitt körkort. För det första skall man inte köra på gården, och gör man av någon anledning ändå det får man på inga villkor köra så där hårt. Skulle någon oförhappandes ha cyklat ut på den bara några meter breda vägen, där man dessutom har nollsikt på grund av omgivande buskage, skulle det ha slutat i katastrof. Skärpning!