Under de senaste dagarna har vi fått uppleva ett rätt absurt väder. Det påminner mig om Christian Morgensterns dikt Der Walfafisch oder Das Überwasser ur diktsamlingen Galgenlieder.

Das Wasser rinnt, das Wasser spinnt,
bis es die ganze Welt gewinnt.
Das Dorf ersäuft,
die Eule läuft,
und auf der Eiche sitzt ein Kind.

Dem Kind sind schon die Beinchen naß,
es ruft: ”Das Wass, das Wass, das Wass!”
Der Walfisch weint
und sagt: ”Mir scheint,
es regnet ohne Unterlaß.”

Das Wasser rann mit Zasch und Zisch,
die Erde ward zum Wassertisch.
Und Kind und Eul,
o Greul, o Greul –
sie frissifraß der Walfafisch.

Vattnet har verkligen runnit med både ”zisch” och ”zasch” här i Sibbo, och ett av rummen i mina föräldrars källare har blivit ett ”vattenbord”. Trots allt måste man ju säga att de har kommit ganska lindrigt undan. Vattnet som rinner in är till exempel alldeles rent, och dessutom rinner det mesta in i ett rum som har ett avlopp i form av en golvsil. Bra så, annars skulle vi ha vadat i vatten för länge sedan.

På väg till Kervo idag såg vi betydligt värre översvämningar. Det flesta åar i trakten är alldeles översvämmande, och man får verkligen vara tacksam över att inte bo i närheten av dem. Då skulle det antagligen vara smutsvatten som forsade in i källaren.

Nu hoppas vi bara att valfafisken inte kommer och slukar oss alla. Det gäller ju att vara optimist…