Jag saknar min kära. Sitter och dricker kvällste, ensam. Stolen mitt emot gapar tom. Mina öron lyssnar efter ljudet från nyckeln som sätts i låset, bara för säkerhets skull. Ännu två hela dagar ska jag vara ensam. Försöker febrilt vända saknaden till något positivt. Nu när våra barn somnat är det så tyst. Det är skönt att de sover men samtidigt så tyst och så ensamt. (Ja de har fortsatt med sin “hjälpa mamma” överenskommelse och allt har gått som smort). Det jag kommit fram till att är positivt med denna saknad och längtan är att man inser hur mycket den andra betyder. Det är bra att vara borta från varandra i mellan för då blir det ju så roligt att ses igen.