Jag var på orkesterövning idag, med Akademiska Orkestern där jag spelar viola. Eftersom de traditionella adventskonserterna med studentkörerna Brahe Djäknar och Florakören nu är över kunde vi blicka framåt och börja “smaka” på nästa års stora projekt - Ludwig van Beethovens Wellington’s Sieg opus 91. Eftersom en hel del av gänget valde att ta ledigt efter en intensiv period satt där alltså en ganska decimerad orkester i Sibeliusmuseum och spelade kollektivt prima vista. Inte alltid så vackert, som t.ex. när träblåsarna började i en annan tonart än resten av gänget, men riktigt roligt. Dessutom verkar stycket inte vara så grymt svårt tekniskt sett, så det blir nog bra med mera övning.

Beethovenprojektet är förresten en verkligt spännande historia. På Konstens natt nästa år, den 18 augusti, kommer vi att tillsammans med Wasa Sinfonietta uppträda med spektaklet Wellingtons seger. Verket är skrivet för en minst sagt udda besättning. Förutom den jättestora orkestern behövs också frontladdade svartkrutskanoner, dubbla musköter, autentiska militärtrummor och signalhorn. Eftersom vi inte har några kanonjärer i vår orkester kommer Arma Aboa att träda till vår hjälp och spela på kanonerna och musköterna. Jo, jag menar faktiskt spela - både kanon- och muskötskotten står inskrivna i partituret.

Läs mer om projektet på Bataljsymfoniprojektets egen webbplats.